Göteborgsposten – 3 april 1871, sida 2

har nu senast bemäktigat sig postijensten, sedan den häktat postdirektören Rampont och i hans ställe utsett en af medlemmarne i kommunalrådet, Thiez. Nästan alla de öfriga posttjenstemännen ha begitvit sig till Versailles, och Paris postförbindelse med den yttre verlden synes nu vara i det närmaste afbruten. I det 18:de arrondissementet i Paris äro plakater uppslagna, genom hvilka medborgaren Dereuze, enligt befallning från centralkomiten; underrättar om, att fyra kommissarier utsetts, för att mottaga förklaringar rörande de personer, hvilka äro misstänkta för att stifta eller ha stiftat komplotter till förmån för nationalförsamlingens regering, D. 24 Mars företogs ett stort antal afrättningar i Montmartre, der befälhafvaren, brigadgeneralen Garnier, upprätthåller disciplinen med den jernhårdhet, som man kunde vänta af en man, hvilken under en följd af år lefvat bland gammalt jernskräp. Han har låtit skjuta sin vän och vapenbroder, bataljonschefen Velligrane, sedan han öfverbevisat denne om förräderi. Derpå fördref han äterstoden af dagen med att låta skjuta en del garibaldister, i trots af deras högtidliga försäkringar om, att de voro revolutionens trofasta söner. Ian visste bättre än de sjelfva, att de voro förklädda polisbetjenter. Alla de jernvägståg, som kunna afgå från Paris, underkastas den strängaste undersökning. Man nöjer sig icke med att se in i vagnarne, utan alla resande, såväl manliga som qvinliga, måste stiga ur, och deras reseffekter tagas från godsvagnarne, för att i egarnes närvaro omsorgsfullt undersökas. Centralkomitns Officiela Tidning lemnar följande redogörelse för de med denna revolution föregifvet sammanhängande planer och säger: De nyvaldas första värf skall vara att diskutera och sammanfatta en grundlag, ett sådant aktstycke som våra förfäder i medeltiden kallade sin Commune. Då detta skett, skola de kunna rådgöra om de medel, genom hvilka centralmakten skall erkänna och garantera författningen om den municipala sjelfstyrelsen. Detta värt skall icke vara mindre stort, om rörelsen blott inskränkes till Paris och en eller två större städer och tillåter nationalförsamlingen att fortsätta med ett uppdrag, som sundt förstånd och omständigheternas kraf begränsat till fredens afslutande. En usurpering af makten skall la commune de Paris icke godkänna. Paris, sjelft federeradt med de kommuner i Frankrike som redan frigjort sig, skall i sitt cget samt i Lyones och Marseilles namn och kanske snart i tio andra stora städers, studera bestämmelserna i det kontrakt, som skall förena dem med nationen, och foga ett ultimatum till det fördrag, som de ämna underteckna. Detta ultimatum skall innehålla en borgen för deras sjelfstyrelse och återvunna kommunala suveränitet, det skall lemna fritt fält för den mellan kommunerna bestående förbindelsen, och representanterna för den nationala enheten skola förmå nationalförsamlingen, om den gillar tördraget, att utfärda en vallag, genom hvilken städernas representanter icke skola för framtiden absorberas och, såsom förut skett, förqväfvas af landtdistriktens representanter. En vallag måste affattas i denna anda. Endast under dessa vilkor skall en upprorisk stad åter bli hufvudstad. Det är, säga de rödas organer, teorien om den fria kommunen i den fria staten, hvilken skall enligt deras förmenande framgå som en glänsande seger, den nyarevolutionen vunait åt verlden. En annan upplysning. neml. om massans uppfattning af revolutionens betydelse, lemnar oss en korresp., som skrifver från Paris: Medan jag undersökte en jättebarrikad vid ändan af Avenue Victoria, kom en borgare, som signade under tyngden af fyra Chassepotgevär, två Remingtongevär och åtskilliga packor med kulpatroner, och frågade mig: artigt, om jag ej önskade ett af gevären. Jag tog det bästa Chassepotgeväret och den tyngsta packen, hvilka jag samvetsgrannt skall gömma, för att öfverlemna dem till regeringen, om vi annars någonsin bli nog lyckliga att åter få en regering. Och hvad i all verlden vilja de nu egentligen? sporde jag mig sjelf, då den sista af bandet kom gående med sitt byte. Jag gick fram till skiltvakten vid yttersta ändan af barrikaden, tog artigt af mig hatten och frågade, om han önskade den sociala liqvidationen. Ja, alldeles riktigt, det var den sociala liqvidationen han önskade. De rika hade allt, de fattiga ingenting; men nu hade man ett utomordentligt tillfälle att ändra allt detta. Han tog upp ur fickan en flottig pappersbit på hvilken programmet för den klubb, han tillhörde stod skrifvet, och läste följande: ÅInga skatter mera, intet ocker mera, ingen fattigdom mera, arbete för alla, egendom för alla. IIvad är den producerande klassen? Ingenting. Hvad bör den vara? Allt. Efter det skiltvakten uppläst detta program, frågade jag honom: ÅIIuru mycket förtjente ni dagen före kriget, medborgare? — Fem sres; jag var snickaregesäll, svarade han i sorgbunden ton. — Men det var ju icke så illa! Vill ni ha ännu mera? — ÅJa, man har länge nog undertryckt arbetarne och arbeterskorna; vi begära del i våra mästares förtjenst. — var eder mästare en mycket rik man? — Han? Gud hjelpe honom! Han har för länge sedan gått kaputt. — Ni har således gripit till vapen för att få dela med honom hans förluster? — Nu blef skiltvakten stött, han ryckte på axlarne och sade vresigt, att jag icke fattade principfrågan. Nå, hon är då icke heller lätt att förstå, och då jag aflägsnade mig, erinrade jag mig, hvad Alphonse Karr skref efter junidagarne: Om man riktigt går till botten med saken, hvad var det ni ville? Ni ville göra ingenting. De af centralkomitön utfärdade reqvisitionssedlar ha denna lydelse: Den franska republiken. Frihet, jemlikhet, broderskap. I republikens namn: Reqvisitioner. I penningar... I lifsmedel... I händelse af vägran bemyndigas medborgaren N. N., som åta: git sig att indrifva reqvisitionen, att kalla qvarterets nationalgardister till hjelp. — N. N., medlem af sederationen. — Dessa sedlar äro försedda med tvenne stämplar; på den