Göteborgsposten – 3 april 1871, sida 2

sjelfva huru vi skola komma öfverens? Nåväl då, sade en af tjenarne, vi vilja tillåta er att tillverka tegeln, om ni gifva oss de tio pence som bli vinsten derpå. Jag sade dem att jag förvånade mig öfver deras oförskämdhet, men den gamle Whitbread hejdade mig och sade helt mildt: Ni ären för hårda emot oss; vi böra väl skörda någon vinst af den förbättring vi sjelfva uppfunnit; om den kommit från er, skulle vi betala er för den. Han tillade att han vidblef sitt anbud af sex pence. Så mycket värre för er då, svarade tjenarne, och den gamle gentlemannen drog en djup suck och sade att han ej kunde hjelpa saken; han måste lefva på sitt yrke eller också lemna det, han brydde sig ej mycket om hvilketdera. Nästa morgon gjorde de alla strike och vi stå nu strandsatta. — Nåväl, sade Henry, det är ledsamt; men ni får ej begära att jag skall medla. Det är ert åliggande. — Ja och jag skall visa dem att jag aldrig ger mig. Han gick bort och dref på byggnadsentreprenörerna; dessa drefvo i sin ordning på tegelfabrikanterna och tegelfabrikanterna skaffade sig nya arbetare från en annan plats. Arbetet börjades ånyo och Bolt hade sin förnöjelse af att på något afstånd åse detsamma. Derigenom blef han vittne till en händelse som ej var ovanlig bland tegelslagarno i detta distrikt, men som för honom var helt ny.