Göteborgsposten – 1 april 1871, sida 1

Svenska Drottningars Krönika. Klart sommarsolen sitt skimmer göt Kring Saltsjöns leende stränder, I svenska hjertan den strålen bröt, Som kärlekens låga tänder. Hvad jubel stiger från stad och land! Hvart öga lyser, hvart hjerta i brand, Till Svithiods strand En ädel furstinna länder. Kanoner dundra, från tusen bröst Ett hurra mot höjden klingar; Så Sveas folk, med en enda röst, Sitt varma Välkommen! bringar. Hon kommer som solen i vårens dag, Ty godhet står preglad i hvarje drag, Med mildt behag Sin bild i hvart hjerta hon tvingar. Och tjugo år i vår konungaborg Hon lefde den väna furstinna, I glädje, i smärta, i lust och sorg En trofast, älskande qvinna. I kärlekens skygd der snart växte opp, Vid makarnes sida, en rosenknopp, Af bådas hopp Då blef hon en öm vårdarinna. Hon statskonstens trådar lät hvila i ro, Slik gerning ej henne, brydde, I hemmets Eden hon fann sin ro, Och dit så gerna hon flydde Från verldens bullrande larm och gräl, Här bland, de sina hon trifdes väl, Dess rena själ All smilande falskhet skydde. Just derföre randades ock den dag, I Nordens historia! ekrifven, Då Dottern, i konungslig dygd och behag Dess lefvande afbild blifven, Som lycklig brud står på Sundets strand Och sliter för evigt all tvedrägts band, Uti sin hand Förenar med myrten oliven. Nog hemmet blir ödsligt för Modern, men Hur djupt än afskedet sårar. I hjertan som hennes, der blomstra igen Än många herrliga vårar: För alla, som lida, uti hennes bröst Än ropar med makt en moderlig röst, Hon skänker tröst Och torkar den lidandes tårar. Så når hennes öra en dag ett bud, Ett sorgens ilbud, det säger: Din moder är Dödens! Vid detta ljud Beslutet ej länge hon väger; Fast stormen ryter kring snöklädd Nord, Hon ilar framåt till sin fädernejord Med fridens ord Till döende moderns läger. Hon lycker dess ögon och vänder igen Till Sveriges konungasalar, Dock, knappast hon hinner tillbaka, förrän Ånyo ett sorgebud talar. Vid makens sjukbädd en trogen vakt I dagar, i nätter, så är det sagdt, Med kärlekens makt Hon lindrar och huldrikt hugsvalar. Och dödsengeln viker — men blott en minut Af mildhet han känner sig fången, En af eder måste mig följa till slut, Så kom då! Din tid är förgången! Sin lie han fäller, ej mensklig bön Kan rädda åt lifvet en själ så skön. Det blef Din lön, Som tröstat och hulpit så mången! Se, derföre klockorna ringa i dag Och sorg i all Norden vi finna, Snart samlas till ro i en kall sarkofag Ditt stoft, Du varmhjertade qvinna! Men namnet Lovisa till häfden går, I folkens hjertan det inristadt står Mångtusende år, Du ädla, Du goda furstinna!