Göteborgsposten – 31 mars 1871, sida 2

Frän Utlandet. Det är en besynnerlig ödets skickelse, att just de extrema, de utra karmosinröda, som slungade i tiden den förfärligaste förbannelse öfver kejsardömet i Frankrike, derför att det förtryckte olika tänkande och höll tummen på ögat på demagogernas vampyrslägte, skola vara de, som gifva kejsardömet den bästa upprättelsen, i det att de sjelfva icke vid sin sida tåla någon, som vågar vara af en annan meningsskiftning än deras egen. La commune har t. ex. beslutat, att den del af nationalgardet i Paris, som icke ansluter sig till kommunen, skall atväpnas. Herrarne vilja ensamma vara herrar på täppan, kantänka! Nåia, det är icke heller underligt, när man erfar, af hvilka personer kommunalregeringen består. Bland dem finnas: Paschal Grousset, denne blodhund som i sin tidning upphetsade nationalgardisterna från Belleville och Montmartre till att skjuta på värnlösa män; den gråhårige eländingen Blanqui, som under Ludvig Filip förrådde sina medbrottslingar i en sammansvärjning och nyligen dömts till döden, den unge förhoppningsfulle Gustave Flourens, som höljt sitt hederliga familjenamn med skam och nesa, anstiftare af mordkomplotter mot Napoleon III, en af hufvudmännen för den tega pöbeln i Paris under belägringen, hvilken enligt Trochus förklaring i nationaltörsamlingen, förrådde sitt sädernesland, sjelf en mästare i att undandraga sig hvarje straff för sina dåd, under det han lemnar sina lejda eller förförda verktyg i sticket, för öfrigt dömd till döden likasom Blanqui; Vermorel, f. d. redaktör af Reforme?, en rikt begåtvad, men derför desto farligare man, under kejsardömet i den hemliga polisens sold; Malon, beryktad klubbtalare, valdes i Paris till deputerad som representant för arbetarena, dersör att — han aldrig arbetade, utan dref omkring på klubbarne och lefde godt på de stackars arbetarnes pung; Ranc, polisprefekt under Gambetta, alldeles mörkröd och presthatare, såsom radikal skriftställare utbredare at läror, hvilkas genomförande skulle bringa menniskorna tillbaka till barbariet, såsom polisprefekt tyrannisk och godtycklig utan like, stittare af en komplott om en statskupp, som hans herre och mästare likväl icke hade mod att utföra, då det afgörande ögonblicket kom; Felix Pyat, den fräckaste pöbelskribent som Paris någonsin känt, stiftare af ett testamevte om 50, 000 fres för den, som ville mörda Napoleon — och han har dertill valts tre gånger! Varlin, ordförande för den parisiska afdelningen af ÅInternationala Arbetareföreningen; Delescluze, f. d. redaktör af det under republiken undertryckta bladet Reveil, Ledru Rollins adjutant, beundrare och vansinnig dyrkare af alla de aiskyvärdheter, som fläckade den stora revolutionen — vald två gånger — han har dock sedan tagit afsked, emedan han ej ville gå in på att betrakta sitt val såsom liktydigt med val till nationalförsamlingen; Regnard, Miot, Tirard, Arnaud, Lefrancais, Desmarets 0. 8. v., mer eller mindre bekanta socialister