Göteborgsposten – 31 mars 1871, sida 1

at sig åt undervisning i statens skolor om detta förlag anteges; att staten derigenom skulle bli belastad ned ett större antal lärare med hög lönegrad än elest inträffat; att statens skolor skulle nödsakas itföra sitt arbete med en äldre lärarepersonal än ljest varit nödigt; samt att staten skulle få pensiohera dessa personer, som arbetat ut sig i privatskoornas tjenst. Dessa med flera skäl utvecklades under diskussionen närmare af hr Dahm, som understöddes af hrr Witt, Carlen, Lithner och Liss O. Larsson. Särskildt anmärkte hr Dahm mot utskottet, som påstått att privatskolorna bereda staten en besparing, att ordet sparsamhet blifvit ett slagord, hvarmed man kunde spränga berg och fylla dalar; men i olikhet med utskottet förmenade talaren att om de lärjungar, som nu från alla väderstreck samlas i privatskolan, stannade i sina hemorter vid närmaste elementarläroverket, så skulle de der kunna inrymmas utan någon ökad afgift för staten. Dessutom betonade talaren, att om det föreliggande förslaget antoges skulle de privata lärarne, som i lägsta graden ha högre aflöning än den staten består, komma i en vida fördelaktigare ställning än lärarne vid statens skolor. Dessa senare lärare äro dessutom i tillfälle att förvärfva lika stor pedagogisk erfarenhet som den private läraren. Hr Lithner tyckte sig i förslaget se ett försök att alldeles nedgöra statens kontroll öfver undervisningen och uttalade mycken fruktan för den fria konkurrensen på detta område. Till försvar för utskottets förslag uppträdde hrr Wijk, Winkrans, Rydberg, Gumeelius, Abr. Rundbäck, Hedin, Ehrenborg, Hielm, och Sparre. Å denna sida framhölls: att staten redan godkänt privatskolornas nytta, då dessa under föreskrifna vilkor fått rättighet att meddela maturitetsbetyg, hvilket vore en rättvisa mot resultatet af dessa skolors arbete, hvilket äfven påkallade rättvisa mot sjeltva arbetet; att man borde betrakta frågan ur billighetens och klokhetens synpunkt och ej ensamt ur den juridiska rättens; att det icke vore att frukta att privatlärarne först då skulle söka inträde i statens skolor, när de utarbetat sig i privata, utan att de sannolikt efter 10 års tjenstgöring, då de fingo ingå i andra lönegraden, skulle på detta sått söka betrygga sin framtid; att staten alldeles icke har skyldighet att mottaga lärare, som icke äro fullt lämpliga; att privatskolorna, ehuru tillkomna på privat väg, hafva samma uppgift som statens skolor och lemna staten en handräckning vid undervisningen af landets ungdom och således arbeta för statens ändamål; att de uppvuxit ur ett verkligt behof och nu tillvunnit sig så stort förtroende, att staten ej kunde underkänna deras nytta och ej heller underlåta att bereda lättnader för deras existens, hvarigenom staten äfven finge rätt att utöfva någon kontroll på deras verksamhet. Hr Rydberg häntydde äfven på den politiska sidan af denna fråga eller på vigten deraf att statens skolor hafva några fria konkurrenter. Vi kunna väl, med exemplen från andra länder för ögonen, tänka oss den möjligheten, att en ecklesiastikminister skulle finna med statens, situationens eller ett visst partis fördel förenligt, att modellera landets ungdom efter ett visst begränsadt system och derefter inrätta. undervisningen i statens skolor. För hvilka vådor skulle icke nationen då bli utsatt, om undervisningsväsendet vore ett statens monopol? Beträffande den ekonomiska sidan af frågan, anmärkte samma talare att sparsamhet visserligen blifvit ett slagord, men att bakom detta ord ligger äfven ett bestämdt begrepp, som under närvarande tid har stor betydelse för vårt land. Skall staten genom att icke bereda de privata skolorna några lättnader bli tvungen att åtaga sig allas undervisning, så blir naturliga följden den, att byggandet af nya skolor och tillsättandet af en ökad lärarepersonal oupphörligt måste fortgå. En enda ny skola skulle kosta vida mer, än den utgift staten möjligen kunde få genom att mottaga privata lärare, hvilka dessutom icke komma i statens tjenst med uttömda krafter, utan medföra en förvärfvad erfarenhet, som ingen direkte från akademien kommen yngling besitter. Likheten mellan lärarne i den privata skolan och i statens skolor är den, att båda arbetagför statens ändamål; skilnaden dem emellan är deremot den, att den pri