Göteborgsposten – 30 mars 1871, sida 2

— Ni talar till Ben Bolt, det vill 8 säga till en man som aldrig ger sig. — Ja, men om ni fortfar att hoppa upp på bantåg som äro i rörelse, torde det komma att kosta er lifvet. — Mången har blifvit dödad på det sättet, inföll en storväxt qvinna i ena hörnet af kupen med den mest saktmodiga och mjuka röst man kan tänka sig. Mr Bolt betraktade henne med en skälmsk blick. — Nåväl, om jag någonsin blir dödad på det sättet, skall jeg skicka er ett bref med posten. Hur ni fått någon fästman ännu? — Jag har fått en god man, sir, svarade hon med mild värdighet i det hon pekade på en liten mager man midtemot som satt och läste en tidning. Fördjupad i någon politisk fråga, var han alldeles omedveten om hvad som talades omkring honom. — Det är olyckligt, sade Bolt, ty jag kommer direkte från Victoria med fickorna fulla af pengar. Och hvart tror ni jag nu skall resa? Jo till Chester för att träffa mina föräldrar och visa dem att jag ändock haft rätt. De ville att jag skulle gå i skolan, jag ville det ej. De piskade mig; jag skrek men ville ej läsa. Jag har aldrig velat ge mig. Derefter ville de göra mig till garfvare. Jag ville det ej. if mig femtio pund och låt mig pröfva verlden, sade jag, De ville ej det. Vi grälade. Min onkel medlade en dag och gaf mig femtio pund. Åå för fan i våld, sade han, om du vill, och kom aldrig tillbaka. (Forts.)