Göteborgsposten – 29 mars 1871, sida 1

Hon frågade honom derefter om han visste hvad som fattades henne. — Jag tror att jag gör det. — Nå bota mig då, sade hon högdraget. — Jag skall försöka, och en man kan endast göra sitt bästa. En sak skall jag säga er: att om jag ej kan bota er, kan ingen doktor i verlden göra det. Märk huru blygsam jag är. Nu måste jag gå till er far. Hon lät honom gå ända fram till dörren, men framhviskade derefter koappt hörbart: — Doktor! Då doktorn fick höra denna förtroligt smeksamma hviskning från en ung dame, som dittills under samtalet varit något kall och tvär, smålog han. — Hvad behagas, min nådiga? frågade han artigt. — Doktor, er andra patient? — Nåväl? — Är han lika klen som jag? Ty jag känner verkligen att jag ej är frisk — maten har ingen smak — sjelfva lifvet har intet behag. Jag brukade sjunga förr, nu suckar jag. Är han lika dålig som jag är. — Jag skall säga er sanningen : hans sjukdom är lika svår som er; men han har den stora fördelen af att vara en man och hvad mer är en man med hufvud. Han arbetar, han gör uppfinningar och i stället för att duka under för sorgen arbetar han dubbelt för att aflägsna ett hinder som står mellan honom och en person som han älskar högt. Ena så ädel och ihärdig strid underhåller och stär