Göteborgsposten – 29 mars 1871, sida 1

ker modet. Han är okuflig; men vissa stunder kan hens starka hjerta vekna och då har han anfall af djup nedslagenhet, som det gör mig ondt att se; ty hans manliga väsen och hans likhet med en person som jag älskade högt i min ungdom ha gjort honom kär för mig. Redan innan doktorn slutat, hade Grace vändt bort sitt hufvud och tårarne strömmade ur hennes ögon. — Doktor, sade hon nu, tror ni — att det skulle göra er patient — godt — om ni toge med er denna till honom? Hon räckte honom rodnande sitt arbete. — Ah, det är en bild af Hoppet? — Ja. — Jag tror att det kommer att göra honom mycket godt. — Ni kan säga att jag målat den åt honom. — Det skall jag göra, ty ej heller det kan göra honom ringaste skada. Skall jag äfven säga att jag fann er gråtande öfver taflan? — Ack nej, nej! Det skulle kanske äfven locka fram tårar ur hans ögon. — Ah, det glömde jag. Grace, ni är en engel. — Nej. Men ni kan säga honom att jag är — om ni så tycker. — Godt, godt. Gif mig nu min patients tafla och låt mig gå. Hon kysste till hälften förstulet den lilla taflan, gaf den åt honom och lät honom gå. Men då han kommit till dörren, mumlade hon: Forts,