med revolutionära regeringar, haft i sitt sköte en massa demagogiskt slödder som smutsat komitäns uppträdande med mord på tvenne framstående generaler, forna polistjenstemän och andra personer samt med plundringar af butiker och reqvisitioner hos banker och bankirer. Genom dessa missdåd, från hvilka centralkomitn dock tili en del offentligen sritagit sig, började opinionen i Poris först att vända sig mot den revolutionära regeringen, genom hvars tillkomst till makten en hvar trodde sin egen säkerhet och egendom sålunda sväfva i fara; och nästan alla till namnen kända tidningar uttalade sig emot utskrifningen at valen. Emellertid fann Tysklands rikskansler förevänning af centralkomitns uppträdande att inblanda sig i revolutionen, framhållande att fredspreliminärernas uppfyllande svätvadei fara. Han lät stanna de tyska truppernas hemmarsch, och dessa började åter med sina vilda reqvisitioner, under det att äfven de i Tyskland besintliga franska krigsfångarnes hemforsling afbröts. Det låg nära för handen, att de tyska trupperna utanför Paris skulle råga måuet af olyckan och åter besätta den franska hufvudstaden, för att der understödja en ordnad regering, hvilket många ansågo liktydigt med det bonapartiska kejsardömets restauration under de preussiska bajonetternas auspicier. Denna nesa och olycka måste undvikas, hvarför centralkomitön äfven bestämdt förklarade sig vilja respektera fredspreliminärerna, under det att man å ömse sidor, i Versailles och Paris, visade sig hugad att ingå någon kompromiss. Underhandlingarne gingo i sakta mak, då det ohyggliga och bedröfliga mellanspelet inträffade, hvarigenom en obeväpnad hop at män och qvinnor, som ville tränga fram till det upproriska nationalgardets generalstab vid Place Vendöme, massakrerades af de upproriska. Man fann nu ohållbarheten af ställningen och omöjligheten i att afböja en förtärande sammanstötning, om icke kompromissen kom till stånd. Mairerna voro föremål för allmän påtryckning, likaså de deputerade för Paris. De förra begärde af regeringen och nationalförsamlingen i Versailles ful! handlingsfrihet, hvilken beviljades, hvarefter de och sagde deputerade i Fredags haft ett sammanträde med centralkomiten under ordtörandeskap af deputeraden Schoelcher, hvarvid en uppgörelse synes tillsvidare ha träffats. Åtminstone var i Lördags ett offentligt anslag uppklistradt i Paris, enligt hvilket de deputerade för Paris, mairerna och centralkomitn gemensamt inkallade valmännen till igår, för att företaga ofvan nämnda val till kommunalråd, under vilkor att efter valen alla barrikader skola borttagas. Regeringen i Versailles har således för den tyske fiendens skull och för sina egna truppers opålitlighet måst böja sig för centralkomitön, som genomdrifvit sin vilja. Sedan denna kompromiss träffats, tyckes Paris hafva känt en viss lättnad. Staden är lugn och börjar återfå sitt vanliga utseende. Lifsmedlen, på hvilka det under senare dagarne uppstått en hotande brist, återinföras nu i ansenliga qvantiteter. Mynningarne af kanonerna å barrikaderna äro ej riktade utåt gatorna, utan vända mot barrikaderna. Man må heppas, att detta lugn skall fortfara. Det skall bli sällsamt att erfara utgången af valen till kommunalrådet; ty det bör ingalunda till omöjligheterna att det s. k. reaktionära eller ordningspartiet kan vinna öfverhand — sådana öfverraskningar ligga i den allmänna rösträttens natur —, och hvad skall då följa? Skola de röda då underkasta sig ett kommunalråd, som vill handia i öfverensstämmelse med nationalförsamlingen och regeringen i Versaillee, och gå in på att deras nu så väl organiserade vapenmaktyafväpnas? Skulle äfven centralkomiten böja sig härför, så skola nog icke Montmartreoch Belleville-männen göra det, hvilka med skäl hoppas att, så länge de äro beväpnade, kunna åtnjuta sin ena franc om dagen, utan att göra något, och derjemte bli bjudna till höger och venster af personer, som vilja stå väl hos dem, de maktegande. De skola då kullkasta kommunalrådet och centralkomitån i sin ordning och tillsätta en ny provisorisk regering. Istället för barberare och skräddare, hvilka nu skylta i centralkomitn, skola de utse schåare, kanske lumpsamlare till regeringsmän öfver Paris, för att regera sin tid. Blir återigen kommunalrådet sammansatt af nästan idel röda, så skala de socialistiska principernas tillämpning, för att smeka massan, som upplyftat dem tills skolan slutligen skall vara utlupen och de burgna klasserna måste af sjelsbevarelseinstinkt sätta sig till motstånd. Tyvärr kunna vi således icke vänta, att krisen ännu är besvuren. Emellertid drager regeringen i Versailles allt större och större militärkrafter till sig, i det att den ena bataljonen efter den andra skyndar dit från provinsen och frivilliga enrollera sig i mängd, alla i uttalad afsigt att vilja bidraga till ordningens upprätthållande och häfda Frankrikes rätt gentemot en tillfällig majoritet i Paris. Då hon väl blifvit någorlunda säker om sin sak och icke behöfver frukta för att duka under i en blodig gatukamp, hvaraf de vådligaste följder måste uppstå och hela Frankrikes sak sättas på spel, skall hon antagligen komma att föra i Paris samma bestämda språk som i Lyon och Margeille. der ordningspartiet redan har öfver