ulgIIYA en 80AFROPSUpplägå al TUHOAL 2— rilds skaldestycken i urval. Från Utlandet. De sedan afslutandet af vårt gårdagsreferat öfver händelserna i Frankrike, eller rättare Paris, ingångna telegrafiska berättelser antyda, att faran af en blodig sammanstötning visserligen blifvit för ögonblicket afböjd; men de säga tyvärr äfven, att detta skett på bekostnad af Versaillerregeringens myndighet, i det att såväl nationalförsamlingen som denna måst böja sig för de fordringar, som den upproriska centralkomitän i Paris uppställt — en kraftig vederläggning nog af Thiers inom nationalförsamlingen i Bordeaux afgifna förklaring, att han aldrig dagtingade med upproret. Detta stärker oss än mera i öfvertygelsen, att pariserrevolutionen är en väl ordnad organisation, hvars egentliga ledare ännu icke afkastat masken, utan stå bakom skylten af antingen uppdiktade eller obskura namn, dem iogen känner. Man måste således söka att af hvad man erfarit samla de spridda notiserna till en någorlunda sammanhängande framställning af denna märkliga organisation, som hvilar på revolten till basis, men sträfvar med spetsen upp bland socialismens töckniga idealer. Revolutionen synes närmast hafva framkallats af nationalförsamlingen sjelf, som onekligen visat starka monarkiska tendenser. En monarkisk restauration vill Paris icke underkasta sig, och det är tydligt, att Thiers orleanistiska antecedentia verkat så mycket, att parisarne icke velat tro på hvarken hans eller hans öfriga regeringskollegers försäkringar om sina republikanska tänkesätt. De nästan uppenbart anti-republikanska tänkesätt, svm nationalförsamlingens majoritet i Bordeaux vid flera tillfällen lade i dagen, lifvade ännu mera de narisiska republikanerna till motstånd. Och då frågan om förläggandet af nationalförsamlingens säte till någon annan plats, än Bordeaux, förevar, visade utskottets betänkande, som föreslog Fontainebleau, att den monarkiskt sinnade provinsbefolkningens representanter ville alldeles frigöra sig från Paris republikanska inflytelse, fastän de, ehuru visst icke godvilligt, gåfvo vika för Thiers autoritet och i stället valde Versailles. Republikanerna räsonnerade nu som så: Denna monarkiska representation kan en vacker dag göra sig till konstituerande församling och besluta om, hvilken statsform Frankrike bör gifva sig. Resultatet af dessa förhandlingar i en aflägsen småstad kan då ej vara något tvifvel underkastadt, och republiken skall nödgas vika för monarkien. Det vilja vi motsätta oss. Paris måste förblifva landets hufvudstad och fortfarande utöfva sin inflytelse på det öfriga Frankrike, hvars hjerta det under så många sekler varit och för hvilket det lidit mycket, om det ätven njutit mycket. Massan i Paris är beväpnad såsom nationalgarde och öfvad i vapnens bruk sedan belägringen. Den ötriga delen af befolkningen förlama vi genom framhållande af törsamlingsmajoritetens visade lust att vilja nedslunga Paris från dess hittills innehafda höga ställning, under det vi organisera massan, för att stödja oss på den i uppfyllandet af fordringar, som gitver Paris full sjeltetyrelse och dermed äfven rätt och törmåga att vägra underkasta sig ett eveutuelt beslut af nationaltörsamlingens majoritet om en monarkisk restauration. Detta mål vinnes bäst genom upprättandet af den från första revolutionens dagar kända la commune. I enlighet härmed har de obekanta männens regering eller den s. k. centralkomitön i sina proklamationer forklarat sig vilja införa den federativa republiken, för hvilket ändamål ett kommunalråd skall väljas i Paris bestående af tillsvidare 300 personer, och då dessa val skett, vill komiten nedlägga sin egen makibefogenhet samt öfverlemna allt åt kommunalrådet. Såväl Thiers regering som nationalföreamlingen ha lange sträfvat emot dessa republ.kanarnes planer, och regeringen har som bekant till och med sökt att genom öfverrumpling bemäktiga sig republikanernas artilleri. Hon misslyckades häri, såsom bref från Paris till Times visa, dels genom en sällsamt vårdslös ledning af trupperna, dels genom dessas opålitlignet, i det att de i stor mängd rent af öfvergirgo till repubilkanerna. Dessa intogo nu en hotende hållning och började tillochmed att gå offensivt till väga — de hade förut inskränkt sig till att utan demonstrationer blott bibehälla siva vapen, för hvilket ändamål de förskansat sig till försvar. Regeringen ansåg sig nu icke säker i Paris, utan flyktade skyndsamt till Versailles, mest på grund af truppernas opålitlighet och sjelfva den burgna, ordningsälskande befolkningens liknöjdhet, under det att centralkomitån slog sig ned i det eftertraktade Hötel de Ville och derifrån utskref valen till kommunalrådet. Regeringen i Versailles, som drog alla trupperna och polisstyrkan till sig från Paris samt starkt befäste sig i de af tyskarne under belägringen uppkastade förskansningarne, protesterade mot denna valutskrifning och häfdade i provinsen sin myndighet, under det nationalförsamlingen äfven förklarade centralkomitens handlingar ogiltiga. Dessa protester skulle väl egentligen icke blifvit af någon betydelse,