handlingar. Tillståndet i Paris. En korrespondent till Times skildrar tillståndet i Paris på följande sätt: Onsdagen d. 22 på qvällen. Under belägrir gens sorgligaste stunder erbjöd Paris aldrig en så dyster anblick som det nu företer. Jag har nyss återkommit från de boulevarder som sträcka sig österut från Madeleine, ech aldrig förr har jag sett dem så mörka, dystra och folktoma. Ett ögonblick trodde jag att af någon outransaklig anledning — ingenting kan för närvarande väcka ens förvåning — åtgärder blifvit vidtagna för att minska den vanliga ljusstyrkan i gaslamporna, ett sådant mörker låg utbredt öfver den breda trottoiren, som vanligvis är lika klart synlig nattetid som om dagen. Men en andra blick visade mig att mörkret härledde sig af den omständigheten, att längs hela boulevardsträckan, så långt ögat kunde nå, hvarje butik och kaf voro tillslutna och att desammas fönsterluckor voro igendragna. Det stora kafet i hörnet af Boulevard des Capucines, hvilket med sina många stora af lampor uppfyllda rum vanligen kastar en ljusflod längt ut på gatorna omkring uetsamma, st.d denna afton mörkt och dystert som ett fängelse. Gatorna voro nästan folktoma och fullkomligt tysta, utom när då och då ett kommandoord och trampet af marscherande män förkunnade att en patrull nalkades. Midtframför det stora operahuset hade en stor trupp nationalgardister samlats, hvilka som jag tror tillhörde det s. k. ordningspartiet, och längsefter deras yttre rad af skildtvakter stodo åtskilliga af deras vänner eller nyfikna åskådare, samtalande om dageus tragiska uppträden. Men den lugna, dämpade ton hvari man talade, bildade en slående kontrast mot den bullersamma hättigheten af de stridigheter, som under de sista nätterna hållit boulevaruerna i spänning. I allmänhet är under dylika gatdiskussioner hvar och en färdig att tala — så färdig att ett halft dussin personer vanligtvis tala på en gång, och hufvudsakliga svårigheten är att få någon som tåligt vill lyssna. Denna afton utgjorde lyssnarne afgjordt majoriteten. Det var blott ett ämne tom hvar och en kunde tala om eller tänka på, och alla tycktes mera angelägna att få höra andras åsigter an uttala sina egna. Man kunde ej veta hvilken fara som skulle kunnat inträffa genom ett oförsigtigt ord, om den talande råkat att vara omgifven af dem som tänkte olika med honom, och i ett sådant ögonblick är det ej lätt att skilja fiender från vänner. Derföre sökte mängden sin säkerhet i tystnaden, och det var sällsamt att gifva akt på de förstulna blickar, med hvilka hvarje medlem i en grupp misstänksamt granskade sin grannes utseende. Hvarje obetydlighet erhöll sin vigt. Jag var tillsammans med en engelsk vän ech vi funno att då vi talade, väckte vårt främmande tungomål uppmärksamhet och man vände sig om för att gifva akt på oss, ehuru vi befunno oss i ett qvarter, hvarest under vanliga förhållanden nästan lika mycket engelska som franska höres. En nationalgardist vände om och följde oss ett par steg, som om han varit halft besluten att ropa an oss och taga reda på hvilka vi voro. Hela atmosferen kännes tryckande och full af fruktan och misstänksamhet, och man kan ej göra den enklaste fråga utan att riskera att bemötas med en annan fråga hvarföre man framställt den. Det var ingen lätt sak att finna en plats der man kunde äta sin middag. Alla de bäst kända restaurationer vi först försökte voro tillslutna, men slutligen funno vi en öppen, eller kanhända jag borde säga till hälften öppen, ty alla fönsterluckorna voro tätt tilldragna och vi fingo smyga oss in genom en misstänksamt bevakad dörr, nästan som om vi förstulet trängt in i en tjufhåla eller en hemlig samlingsplats för konspiratörer. De vanligtvis öfverfulla rummen voro nu nästan tomma samt lika tysta som gatan utanföre, och innan vi varit länge der hörde jag värden gifva sträng befallning om att ingen skulle insläppas som ej hörde till de kända kundernas antal. Kort derefter stängdes huset för alla gäster. Jag frågade uppassaren hvarföre, och han svarade mig att om det blefve en strid — sem alla väntade att det skulle bli — på boulevarderna, kunde Montmartremännen vara i stånd till att rusa in i hvilket öppet hus som helst och döda alla menniskor som de funno der. Jag bör kanhända nämna att han sjelf var medlem af en af de så kallade reactionnaire-bataljonerna, eller med andra ord ordningspartiet. Han sade mig att Grand Hötel i detta ögonblick var öfverfullt at män af hans kompani, hvilka afvaktade ankomsten af sin öfverste, hr Langlois, den välbekante, häftige och excentriske deputeraden som skulle sätta sig i spetsen för dem och under skydd af natten storma Hötel de Ville, Place de Vendöme och de förnämsta mairierna. Min sagesman, som, om han var lika dugtig i strid som i tal, berde ha ett högt militäriskt kommando i nästa gatstrid, trodde att ingenting skulle bli lättare än att utföra dessa bedrifter. Montmartrekrigarne hade varit tappra mot obeväpnade män, men de skulle springa sin väg som kaniner ifall en fast bataljon, anförd af en sådan ötverste som Langlois, Buzenvals hjelte, riktade en väl underhållen eld mot dem. Man kan ej sätta tro