Göteborgsposten – 24 mars 1871, sida 1

detta föredrag, liksom i motionen, kunde han dock icke öfvertyga någon, ty hans hufvudsakliga skäl: att den fattige, såsom nu är händelsen, icke bör betala för den rike och att staten genom hans förslags antagande skulle göra en icke obetydlig besparing, kunde icke motväga de många olägenheter, som förslaget skulle medföra. Bland dessa betonades särskildt, att, då våra läroverk skola bibringa dels allmän medborgerlig bildning och dels embetsmannabildning, det ej kunde finnas något skäl nog starkt att stänga vägen för någon som ville förvärfva kunskaper; att många af de män, om ej de flesta, som häfdat och häfda vår ärofulla plats bland de bildade folken icke skulle ha kunnat bryta sig väg, om vid skoldörren man af dem fordrat en afgift; att det nivelleringsarbete i atseende på de olika klassernas ställning till hvarandra, som nu fortgått med så lyckliga resultater, genom införandet af en skolafgift skulle afstanna, och landet i stället för en börds få en penningaristokrati, då endast den förmögne eller bergade finge råd att bekosta sina söners undervisning; att afgiften visserligen ej skulle drabba den fattige, ty genom fattigdomsbevis kunde han skydda sig, utan allenast den mindre industriidkaren, den klent lönade tjenstemannen, den mindre jordbrukaren, d. v. s. det stora flertalet af landets besutne invånare, hvilkas söner sålunda skulle afstängas från en bana, dit deras anlag hänvisade dem. Dessa åsigter uttalades af hr statsrådet Wennerberg, som ville begagna tillfället att uttata sin mening em elementarundervisningen, samt hrr Nerdenskiöld, Dahm, Fock, som anmärkte att det skulle vara både sorgligt och beklagligt om Andra kammaren instämde med motionären, O. Andersson i Nordanå, Abr. Rundbäck, Törnfelt, Rundgren, Jöns Pehrsson och Hielm. Motionären fick ej understöd af någon talare och hans förslag föll äfven genom enhälligt beslut.