Göteborgsposten – 23 mars 1871, sida 1

— —— — Fe ——— — Jo, jag är stolt deröfver. Han är mr Coventry vida öfverlägsen. Han är öfverlägsen alla andra menniskor. — Nej, Grace, du kan omöjligen vara stolt öfver ditt tycke. Hade du varit det, skulle du ej ha dolt det fö din far. Mr Carden drog härvid en djup suck. Grace brast i gråt, kastade sig på knä och lutade snyftande sitt hufvud intill honom. — Se så, mitt barn, sade han, jag vill ej gifva dig förebråelser utan råd. — Oh, pappa! Döda mig. Gör det, jag vill dö. — Påraktiga barn! Var lugn nu och låt oss tala förnuft. I detta ögonblick hördes en ringning. Grace störtade upp och såg förskräckt ut. — Pappa, sade hon, säg hvad du vill till mig, men förolämpa ej honom; ty du kunde lika gerna taga denna knif och stöta den i din dotters hjerta. Jag älskar honom så högt. Haf medlidande med mig. Betjenten kom in och anmälde mr Little! Grace höll sig fast i stolen; honnes kinder voro bleka och hennes ögon glimmade; hon såg nästan vild ut och hade synbarligen föresatt sig att taga sin älskare i försvar. Allt detta undgick ej mr Cardens uppmärkssmhet. Han yttrade saktmodigt: — Visa honom in i biblioteket. Så snart betjenten aflägsnat sig, tillade han vänd till Grace: