Göteborgsposten – 21 mars 1871, sida 2

KkKäIng OCH SIAT däånk Salt pratar 1 Vadret, och det är ej mera fråga om att arbeta. Vi ha ju sinanskassan, som måste kunna sörja för allt; huru hon skall fyllas, det är en sak, hvarom man ej bekymrar sig. Det är dock nödvändigt att riktigt upplysa dem, som tro, att jorden kan gifva säd utan plöjning, och att den, som har den äran att vara medborgare i en republik, har en obestridlig rätt att lägga armarne i kors, ja, till på köpet att lägga hinder i vägen för hvarje verksamhet. Vi vilja för ögonblicket endast tala om Paris, der våra anmärkningar i en synnerlig grad kunna tillämpas på en majoritet, som synbarligen blitvit vilseledd. Vi skola da börja med att säga, att Frankrikes hela budget icke skulle vara tillräcklig för att un erhålla Paris, om det skulle blunda för, att det ä dess pligt att öfverlemna sig åt ansträngdt arbete. On man fråndrager räntan på statsskulden och uppbv rdsomkostnaderna, skall den summa, som staten har till sitt förtogande om året, utgöra 1200 mill fros, äfven om den icke aflönade en enda embets; man. Om man nu antager, att denna budget skulle underhålla Paris, så skulle det för hver iera af innevånarue bli 600 tres om året. Men Paris producerar ensamt genom sitt arbete för åtskilliga milliarder om året, och äfven om Frankrike skulle gå in på att underhålla en sysslolös hutvudstad, så skulle denna lida en oerhörd förlust i inkomstergzenom en gåtva af 1200 mill. fres. Man upprepar standigt, att Paris är en stad för lyxen; men det är lätt att visa, att det just är en arbetets stad. Paris omfattar flera tusen stora industriella och kommersiela e ablis-ementer. Endast den handelsgren, som står i förbindelse med hutvudstadens proviantering representerar mer än 800 mill. fres förbrukningen och härtill kommer ytterligare det, som exporteras. Men detta är ej nog. Bredvid kroppens litnäring kommer andens utveckling, undervisningen, böckerna och tidningarne. Det erfordras en offentlig helsovård och ett stort antal läkare. Endast innevånarnes beklädnad representerar ett årligt värde af 400 mill. fres, och många händer erfordras, för att hålla våra kläder rena. Vi skola ha lösören, allt ifrån kökssaker, korgar och tallrikar till bord och säng, speglar och ur. Dessa industrigrenar ha en årlig omsättning af mer än 1 milliard. Vidare ha vi byggnadshandtverket, hvilket sysselsätter så otaliga arbetare, itrån daglönaren till den haudtverkare, som står nära konstnären. Endast till belysning at vår stad och till att lägga eld under våra ångkittlar behötvas flera tusen arbetare, hvilkas inkomst representerar hundratals millioner. Vi begagna en ofantlig massa transportmedel, hvilka utvecklat en storartad vagnsindustri. Vi ha lyxindustrien, allt ifrån juvelen ull den konstgjorda blomman, och den represeuterar ätvenledes milloner. Vi ha slutligen konstens stora industri: teatrarne, målarekonsten, biluhuggarekonsten o. s. v. Och likval skulle det finnas personer, som kunna finna nöje i att stanna hela detta maskineri, genom att hålla föredrag öfver outtömligheten i Frankrikes hjelpkallor och öfver hvad budgeten skulle kunna betala till en hvar, om man afskaffade all statstjenst 2 Nej, det kan aldrig vara möjligt. Men, säger man, det finnes Ju intet arbete! Sag heldre, att av betet skrämts bort och att kapitalet trott sig böra betrygga sig, genom att gömma sig; ty på arbete finnes det ingen brist. Paris förbrukar ensamt, det ena året etter det andra, 12 mill. par stöflar och skor. År 1851 och de närmast föregående åren utgjorde skräddarnes omsättning 50 mill. fres, och det förfardigas således millioner byxor, västar och rockar. Sömmerskorna fingo för sitt handarbete 15 mill. fres, så att en stor mängd kjortlar måtte ha sytts. Härtill komma ytterligare millioner skjortor, lakan, gardiner, hattar o S. v. Antalet af de oumbärligaste nödvändighetsartiklarne är nästan oändligt... Under det sista halfåret har man nästan alls icke gjort någonting, och behållningarne äro uttömda. För att lif åter skall komma i affärerna, behöfs det blutt lugn, förnuft och det hopp, som aldrig sviker menniskan, då hon gör sin pligt. Man kan omöjligeu förutsätta, att detta Paris, som vunnit ett så stolt namn, kan ha för afsigt att letva på Frankrkes bekostnad. Hela budgeten skulle icke räcka tiil att tillförsakra parisarne civiliserade menniskors lif, om de ingeming taga sig före. Dagdrifveriets apostlar måste dertör besluta sig för att tänka på, hurudana förhållandena verkligen äro, hvad som ligger inom möjlighetens gränser och hvad som är en jyomöjlighet. De tomma verkstäderna vänta på sina arbetare. För att staten skall kunna betala tyskarne krigsomkostnaderna, måste den ha in sina skatter; men skatterna komma endast från jorden och arbetet, från produktionen och konsumtionen. Parisare, hören derför edra sanna vanners röst! Slösen icke edra krafter på tomma agitationer, Frankrike fordrar af oss alla en sjelfuppoffring utan gränser. Det vore val, om man lyssnade till sådant tal. Men hvad de någorlur da törs:äåndiga tidningarne bygga upp, rifva demagogbladen ned. Bland dessa är en tör öfrigt sällsynt tidning, kallad Ami du Peuple de Marat, hvilken endast spridts i ett ringa antal exemplar. Den är ett icke ointressant tidstecken. I ena hörnet lises årvialet 17927, i det andra 18717 med mottot: Vitam impendere rero — ÅIOCeU S sil le faut; mais dis la verite. Ea ledande uppsats, hällen i den blodiga stilen från 1792 ärs revolution och prisande Marat, presenterar bladet tör allmänheten; det öfriga af tidningen är fullt med uppsatser, hopplockade från den store revolutivnåre jurnalistens tidning. Man kan göra sig en töreställning cm deras innehåll at följande rubriker: Infornal Complot contre la Libertå de la Presse, Le Plan dela Revolution absolument manqete par le Peuple, Causes de TP Avortement de la Nerolution. Äfven Centralkomitön utgifver en tidning under titeln: Fädåration de la Råöpublique de la garde nationalc. Henri Rochetort befinner sig på bättringsvägen och är utan fara. Preussarne ha nu utrymt Dieppe. General Uhrich har anländt till Paris och skall uppträda såsom valkandidat vid omvalen. Thiers har uttalat den önskan, att man måtte upphöra med offentliggörandet af de i Tuilerierierna påträffade kejserliga bretven och papperen. I Times läses fån dess pariserkorresp.