Göteborgsposten – 21 mars 1871, sida 2

förberedt och nu med vanlig lycka i sina företag ser efter önskan utveckla sig. Han fick neml. i fredsfördraget inryckt den bestämmelsen, att garnisonen i Paris icke skulle öfverstiga 40,000 man, förutom nationalgardet som beväpnats under belägringen och fick förbli beväpnadt. Detta nationalgarde, som utgöres af den vapentöra manliga befolkningen i Parig under vissa år, består naturligtvis af tvenne elementer: representanter för de burgna klasserna och qvarteren samt representanter för arbetareklasserna och förstäderna. De förra äro till största delen fredliga medborgare med afsky för blodsutgjutelser, beskedliga familje fäder med kullriga magar och hela den freds fagon som utmärker en bourgeois. De älska oruningen, för att under dess hägn kunna lugnt få sköta sina affärer och inkassera sina vinster, allt med den leende framtidsbilden af en rentiers fridsamma, idylliska lif för ögonen; de vilja för denna ordning gerna göra uppoffringar, väl vetande att ordningen som tillåter dem sköta sin affärsverksamhet äfven ger dem ränta på det utlagda kapitalet, men dessa uppoffringar få icke besti i blod, åtminstone icke i deras eget blod, ty derom äro de mycket rädda, och det år ju icke heller så underligt, eftersom de aro besutna menniskor; då man har hvad man behöfver, är man alltid fredlg at naturen. De betala derför gerna en stående arme, för att spara sitt eget, dyra blod, och kunna tillochmed uppoffra sin politiska fribet åt en autokrat, som vill förbinda sig att med sin hyrda soldatesk vidmaktuålla denna för dem så kära ordning. Det ancra nationalgardeselementet deremot utgöres uf arbetare och deras vederlikar. De äro afnaturen en motsats till de förra: de äro omstörtningens män. Det närvarande är för dem en skärseld, de kunna aldrig ha det sämre än de ha det, men väl få det bättre genom en förändiing. Den franska arbetsklassen är ännu okunnig och blir derför ett lättfånget redskap i demagogernas häder, i hvilkas atopiska samhallsläror den tror sig kunna se en framud, full at mjölk och honung. Denna framtid bygga arbetarens socialistiska, om icke kommunistiska ledare på den republikanska statsfo m:ns basis och på de burgna klassernas plundring, och eftersom han ingenting har att törlora, utom sitt blod men allt att vinna påjomstortningen, så vedervågar han detta sitt blod, för att föras af sina ledare till det kommunistiska Eden, och gör revolution, Det är dessa båda nationalgardeselementer, som stå gentemot hvarandra i Paris. De burgna nationalgardisterna ha på sin sida regeringen och ordningens vänner; nationalgardisterna från förstäderna ha på sin sida dessas hela befolkning, hvilken nu är till en stor del beväpnad. Dä treden ingicks, medgälvo preusaarne, att nationalgardet skulle tå behålla sina vapen, således ätven kanonerna, för att upprätthälla ordningen. Då nu forstädernas garde visade sig oroligt, beslöt regeringen att nationalgardet skulle till myndigheterna aflenna sina vapen. Gardet i de burgna qvarieren löd tillsägelsen, men det från arbetareqvarteren skyndade att bemäktiga sig alla kanonerna, omkring 500 till antalet, hvilka man sedan strängt bevakat. Regeringen har ut ärdat proklamationer, sökt att bemeala, kortligen, gjort allt på försonlig väg, tör att få kanonerna utlemnade, emedan de måste vara ett farligt vapen i de revolutionäras händer — men allt törgåfves. Slutligen indrog man den i fredsfördraget medgitna armå-tyrkan från Chanzys Loirearmå, for att imponera på massan, men icke heller det lyckades. Demagogorna intalade befolkningen, att regerivgen blott ville ha vapnen, for att med deras tillhjelp kullkasta republiken och ötverlemna henne åt monarkien. Thlers har varit origanist och inger derför ej allmänt förtroende, oaktadt alla sina försakringar om republikanskt sinnelag. Vi kuuna ej tro den gamla rätven, skrika demagogerna. Och nauonalforsamlingens majoritot bar genom sin okloka sientlighet mot Garibaldi och sitt oförständiga beteende mot dennes försvarare Victor Hugo, hvilken man gerna kunde låtit prata, iugifvit grundade skäl att tro den vara reaktionär och icke ställningen vuxen. Iojör denna brydsamma belägenhet synas regeringsmyndigheterna i Paris slutligen hafva funnit, att man måste skrida till ett allvarl gt försök mot de reaktionära. Man ville likväl undvika blodsutgjutelse, om möjligt vore, hvartör man beslöt att söka med list bemäktiga sig de så mycket omekrifna kanonerna. De röda synas dock hafva fått aning om de planer, man förehade, ty natten mellan Thersdagen och Fredagen slogo de upproriska vid Place des Vosges, der ett större antal kanoner voro samlade, allarm, men det förblef likväl tyst och stilla. Det oaktudt ansågo de sig icke för säkra, utan bortförde fram på dagen (Fredagen) de på nämnda torg befintliga 56 kanonerna, för att de icke måtte bli borttagna af myndigheterna, De fördes