Göteborgsposten – 21 mars 1871, sida 1

ty jag är säker på att det ej fiuns någon annan man som står emellan, Grace har aldrig varit falsk! — Alla qvinnor äro falska. — Äh, se så! — Låt mig förklara mig: alla qvinnor äro rädda, och rädslan drifver dem till falskhet äfrven mot deras vilja. Var god och hör mig till slut. Den femte sistlidne December förde jag miss Carden upp till toppen af Cairnhopesbergot; jag visade henne Boliinghope dernere i dalen och frågade henne om hon ville blifva herrskarinna på stället. — Och hvad svarade hon? Ja eller nej? — Hon gjorde vissa svaga invänningar, sådana blygsamma flickor bruka göra i dylika fall, och gaf sedan efter. — Huru! samtyckte hon att bli er hustru? — EKj i direkta ordalag; men hon sade att hon högaktade mig, att hon visste att jag älskade henne, ech då jag fråg.de henne om jag fiugo tala med er om eaden, svarade hon ja. — Men det var ju så godt som att antaga ert anbud. — Det gläder mig att ni är af samma åsigt som jag. Som ni vet, mr Carden, har tusentals min fatt ja på samma sätt. Nåväl, sir, straxt derefter blefvo vi öfverraskade af den fördömda snöstormen. — Ja, hon har omtalat alltsammans för mig. — Ej allt, skulle jag tro. Vi blefvo skilda åt under ett par minuter och jag fann henne i en gammal kyrka, der ett slags smed arbetade vid sin smedja. Jag fann henne, sir, jag kan nästan säga det, i smedens armar. Jag