Göteborgsposten – 17 mars 1871, sida 3

kommer att hallas af de resp. plenipotentiarerna 1 och för den formliga fredstraktatens afslutande. Alla öppet fientliga handlingar ha upphört. Kriget är öfverständet. Detta är taflans ena sida. Manu har underkastat sig fordringar, hvilkas mest sannolika följd blir ett försök till hämnd och befrielse. Likt modren i en af de hemska ryska folksagorna har Frankrike blifvit tvingadt att kasta några at sina barn å vå rne, såsom det enda medlet att rädda de öfriga. Frankrike kan ej glömma de bortkastade äfven om det ville glömma dem, ty dess uppoffring har ej befriat det från de penningkraf, som skola låta hvarje fransk bonde förbanna det tyska namnet, så snart skatteindrifvaren kommer till hans dörr. En lång tidrymd af bat och forberedelser till hämnd har nu trädt in. Kriget har börjat. Detta är taflans andra sida. Det är vida mera vigtigt att uppehålla sig vid denna senare sida än vid den motsatta. Då de sista månadernas spänning upphört och Europa sätter sig ner för att öfverrakna sin vinst och sina förluster af 1870 års krig, är det på förlusterna som hennes uppmärksamhet måste fästas. Det förflutna skall ej kunna törändras eller athjelpas; framtiden skall vara full af olycksdigra moln som bebåda kommande olyckor. Låtom oss dock vara nog ärliga att erkanna att Europa skall ha något att lyckönska sig ötver. Det franska kejsardömet är ötverstånuet, och det franska kejsardömet var på sin tid en hotelse mot dess grannar såväl som en källa till korruption för dess egua undersåter. Men om det franska kejsardömet är försvunnet, så har det lemnat sin anda qvar i dubbelt mått åt det kejsardöme, hvilket intagit dess plats på kontinenten. Tysklands supremati är en vida allvarsammare fara tör Europa än Frankrikes supremati var under Napoleon III. Sjelfva egenskaperna hos det nya kejsardömet äro af den beskaffenhet, att de göra det mera fruktansvärdt. Det är moraliskt, hushållsaktigt, respektabelt, tillochmed på sitt sätt religiöst; hvaremot det iranska kejsardömet var extravagant, vanryktadt, böjdt för att bryta mot de tio budorden och hvarken tro på Gud eller menniskor. Men blott ötverlägsenhet i afseende på karakter gör ej en nation till en battr. granne. Det är den sjelfrattfardige mannen — och ödmjukhet karakteriserar ej den tyska fromheten — som är mest böjd tör att utan förskoning förfakta sin rätt och att tro allting vara hans rätt som det står i hans förmäga att försakta. Just detta krig har bevisat värdelösheten at detta styrkans sken som framhållits för verlden i nära tjugo år. Men denna besinning har ävägabragts af en makt, hvilken är fri trån de laster som verkade till Napoleon III:s undergång, och om det ena kejsardömets fal enuast betyuer det andras upprättande i stallet, bli detta en sak af stor vigt. Ty vi få ej bedraga oss med det hoppet att uet tyska kejsardömets öfverlagsna , majoritet är någon borgen för att det e) missbrukar sin styrka. Det nyss slutade krigets historia bor vara nog för att betaga oss en sådan fö restallning. Vi ha sett att dygu kan vara lika rotgirig, lika skoningslös, lika blind för allt annat är det egna intresset, lika inkompetent att skilja mellan sitt skenbara intresse och sitt verkliga intressc som någonsin last kan vara. Om det funnes någon speciel egenskap, på hvilken tyskarne göra anspråk mer än på någon annan. sä är det sannfärdighet, och om uet fanns något fel, hvartill franska kejsardömet gjorde sig skyldigt ot tare än till något annat, så var det helt visst osannfärdighet. Och dock ha resultaterna för Europa a det senare felet varit på det hela taget nyttiga, under det resultaterna för Europa af den förstnamndegenskapen sannolikt komma att bli ytterst fördersliga. Napoleon III brukade så gerna vackra frasei rörande sina afsigter, att han knappt kunde hjelpa att hans handlingar ej fullkomligt svarade mot hanord. Det mesta at hvad han vid flera tilltällen sadt om sin vördnad för folkets röst och sin önskan at regera i öfverensstämmelse med sina undersåter: önskningar, yttrades utan tvitvel blott såsom täck mantel för den sjelfviskhet, hvaraf han verkliger leddes. Men det fiunes tilltällen, då ätven en tack mantel har sina fördelar med sig. En man som e. vill taga sin grannes gods, såvida han ej kan framdraga en passande förevänning, torde i ue flesta tal vara i stånd till att uppfinna en förevänning, om ej någon passande finnes till hands, Men det gitves till fallen då det är omöjligt att på något sätt erhåll: en törevänning, och då blitva hans betänkligheter, huru föraktliga de i och iör sig sjelfva kunna vara at nytta for hans tilltänkta osker. Plebiscitets helteori var ett exempel härpå. Det är sannt, att tilllampadt på Savoyen och Nizza var det en handling af rent hyckleri. Napoleon III hade beslutat sig för att taga detta territorium, hade kommit ötverens derom med italienska regeringen och hade all anledning att tro, att man skulle hälla lämplig uppsigt ötver de röstande samt att det rätta svaret skulle stå på röstsedlarne. Men denna önskan att ha eti sken af folkets sanktion för de annekteringar han glorde, detta fasthållande vid demokratiska former ätven då han ej det ringaste aktade demokratiska principer skulle ha gjort det svårt, om ej rent al omöjligt för honom att handla som Tysklands kejsare nu handlar. Sanningskärleken i den tyska karakteren hindrar den sistnämde srån att visa något undseende tör innevånarnes i Elsas och Metz önskningar. Han tror att haus erötringar tillhöra honom genom svärdets rätt och han föraktar att dölja sin brutalitet äfven under den tunnaste slöja af konstitutionalism. Tillfolje deraf är han nu ej i någon villrådighet, hvaremot Napoleon III, ifall han varit i samma ställning, skulle ha befunnit sig i stor örjägenhet. Man töreställe sig honom blöt om han skulle försöka att åstadkomma Eisas förening med Tyskland genom ett plebiscit och dervid finna att ingen administrativ tryckning kunde pressa fram en euda ja-sedel i voteringsurnan. Det fiunes ett annat skäl hvarföre resultatet af kriget är en källa till fara för Europa. Det franska kejsardömet hade ingen fast basis hemma, och ehuru detta faktum vid vissa tillfällen kunde förmå Napoleon HI att börja krig för att hålla sina under-åters uppmärksamhet riktad utåt, kunde det gifva anledning till den förhoppning att hans regering skulle bli störtad genom inro revolution. Hvad det tyska kejsardömet beträffar finnes ingen sådan förhoppning. Det finnes stor likhet mellan de båda kejsardömena i det afseendet att det tyska likasom det franska har intresse af att hålla en stor arme. En annan likhet är att i Tyskland är den republikanska oppositionen svag och i Frankrike var den under kejsardömet äfven svag. Men i Frankrike voro de andra elementerna till opposition starka, och kejsardömet understöddes ej fullt beredvilligt af någon del af nationen, med undantag af dem som hade ett personligt intresse af dess bibehållande. I Tyskland deremot synes det ej finnas någon annan verksam opposition än den demokratiska, under det den stora massan af folket är entusiastisk i sin kärlek till regeringen — deri ligger olikheten. Den politiska upplysningen måste ha gjort stora framsteg i Tyskland innan IIlohenzollerna sjunka till Bonaparternas nivå i allmänhetens aktning. Huru man derföre än betraktar förhallandena, äro utsigterna så dystra som de gerna kunna vara. I lyckligaste fall har Europa blott utbytt en mara mot en annan och Sindbad skall ej finna sin nye ryttare lättare att bära dertöre att han lefver måttligt, säger hvad han tanker och ej störes at samiljetvister.