Göteborgsposten – 17 mars 1871, sida 1

)ÅIL)URGI1I1 ——24 Ae sitionens framläggande — ännu är och ganska länge skall olifva rent at osattlig för ett ganska stort antal ledamöter i Andra kammaren, och just derföre skall det anses såsom ytterst vådligt att 72 8 R. F. skulle ändras, en åtgärd, hvilken, emedan den icke heller af dem kan till sin rätta betydelse uppfattas, blifvit betraktad såsom höjdpunkten af riksfarlighet. De betrakta sjuttitvåan i sitt närvarande skick såsom riksbankens palladium — hvartöre, kunna de ej säga, men så tro de, och nödgas de uppgifva något skäl för sin tro, så får man höra att en hund ligger bakom förslaget. Hellre skulle de måhända velat antaga det förslag som hr Jöns Rundbäck åtagit sig trambära, gående derpå ut att riksdagen allena skulle ega rätt att genom riksbanken atgifva sedlar, ty om ett sådant stadgande i grundlagen blef infördt, så tro de, eller så hade man sagt dem, skulle privatbankssedlarne försvinna — ett stort önskningsmål, ehuru de visst icke ha något emot att ega en väl fylld plånbok äfven med privatbankssedlar. Det var emellertid en gilven sak, att de som vid föregående riksdagar motsatt sig sörslaget att ändra 72 S R. F. nu skulle göra sammaledes, dervid anförando samma skäl som tillforne, och att de som förordade ändringstörslaget anförde samma skäl nu som förr. Från den förra sidan uppträdde hr Dutva obestridligt med största talangen, å den andra i första rummet br Wijk. Från regeringsbänken försvarades förslaget med stor skarpsinnighet af statsrådet Bergström, hvilken tillika varit ledamot i myntkomiten. Äsigtsutbytet mellan hr Dufva och stafsrådet Bergström athördes med största intresse, ty här stodo två lagkunniga män gentemot hvarandra. I anledning af det osta gjorda påståendet att den nu gallande geundlagsbestämwme:sen (i 72 S) kunde föranleda ingrepp i eganderätten — en åsigt som br Dutva bestridde — uppställde han en distinkuon emellan begreppen eganderäuw och värdesorandring), och karakteriserade den förra med rättigheten att utan intrång af någon annan kunna fritt disponera ötver sin egendom, hvilken rättighet deremot icke led något intrång genom de värdetorändringar som egendomen kunde undergå; deremot genmälde statsrådet Bergström, att om någon tvingas att i liqvid tör en fordran taga sedlar, hvilka gälla 53 mindre än det mynt som han hade att fordra — och det hade en gång hårdt häri landet —, så lede han icke blott af en våtdetorändring, utan afven ett svårt ingrepp i sin eganderätt. Jag torde icke behöfva säga, att åtskilliga talare illustrerade diskussionen med garska kuriosa yttranden. Så t. ex. formenade br Jövs Rundbäck, som naturligevis var mycket missnöjd med konstitutionsutskottet, hvilket ej velat lyssna till den af honom föreslagna redaktionsforandringen, att om ej ramtiden tog den om hand, så skule framuden göra det med all säkerhet. Hr Gustat Johansson ville naiva hela papperssystemet atskaffadt, och tordrade att konstitutionsutskottet skulle framkomma med ett förslag som åtminstone bief ulltredsställande. Hr Key sade oforbebällsamt att man borde hålla på 72 8 com ett bytesmedel. Men ivgen var mera taltör un ur Heeggström, hvilken — under det av kammarens ledamoter a Imänt och ganska högljudt torströdde sg med enskilda -amtal — underkastade myntkomitns betänkande och forslag en längre kritik, och hade för att ådagalär gå carolinernas olämplighet medtört älskill ga sadana, hvilka förevisades, hvarjemte hun såsom ett i hans tanke slåcude argumeot omtalade, huru det samma dag händt honom att på Munkbron (der de bekanta madamerna idka bandel) en carolin mottagits (af en madam?) i stället för en lika stor kopparslant. Fullt dräpande hade det utan tvifvel varit om han fatt en carolin i stället för en kopparslant. Tillika var han mycket bekymrad huru det skulle gå i fall myntreformen antegs samtidigt med att krig utbröte, angifvande dock icke närmare huru då skulle gå, men rent på tok blefve det helt säkert. Emellertid, frånräknar man de talare som uppträdde egentligen blott för att se sina namn omförmälda i udningarne och upptagna i protokollet, äfvensom dem hvilka leddes af hvad hr Wijk karakteriserade såsom ett förstucket privatoankshat:, så framgick tydligt af diskussionen att älven de som bekämpade grundlagstöråndringen, dock mera allmänt erkande orimligheten och ohållbarheten at nu gällande beAAA iii3i.