deanx beslut om hans och hans dynastis afsättning, har denna lydelse: Till hr presidenten för knationalförsamlingen, Bordeaux! Herr president! — I det ögonblick, då alla fransmän, djupt bedröfvade öfver tredsvilkoren, endast tänkte på fäderneslandets olyckor, har nationalförsamlingen uttalat min dynastis afsättning och försäkrat mig vara ensam ansvarig för landets vedervärdigheter. Jag protesterar mot denna orättvisa och olagliga förklaring. Orättvis, ty då kriget förklarades, hade den nationala känslan, upphetsad af orsaker som ej berodde af min vilja, frambragt en allmän och oemotståndlig hänförelse. Olaglig, ty Församlingen, som endast tillsatts för att göra fred, har öfverskridit sin befogenhet, genom att afgöra i frågor som ligga utom densamma; och äfven om den vore konstituerande, skulle den icke kunna sätta sin vilja i stället för nationens. Exemplet af det förflutna bevisar det. Konstituerande församlingens fientlighet år 1848 strandade mot valet af d. 10 Dec, och år 1851 gaf tolket mig genom mer än 7 millioner röster rätt gentemot lagstiftande församlingen. De politiska lidelserna gälla intet emot rätten, och Frankrikes offentliga rätt, i afseende på grundandet af hvarje laglig regering, är Plebiscit (folkomröstningen). Utan det finnes det blott ursurpation för somliga, undertryckning för andra. Också är jag beredd att böja mig för det fria uttrycket af den nationala viljan, men endast för det. Inför smärtsamma händelser, hvilka pålägga alla sjelfförnekelse och oegennytta, skulle jag velat iakttaga tystnad ; men Församlingens törklaring tvingar mig att protestera i den kränkta sanningens och nationens misskända rättigheters namn. Emottag, hr president, försäkran om min högaktning. Wilhelmshöhe d. 6 Mars 1871. Napolecon.