IIVarjehanda. Lycklig räffångst. Såsom något högst sällsynt omtalar Gefle P:n, att en natt i förra veckan fångades uti en räfgrop i Elfkarleby på en gång tre räfvar. Komministern derstädes hade i gropen i närheten af sitt boställe till bete utsatt en anka, och då han med sin dräng om morgonen skulle efterse gropen fingo de till sin stora förvåning och glädje se den rika fångsten af 3ne räfhanar och dertill ankan välbehållen, men troligen både förvånad och generad öfver det sällskap hvaruti hon råkat. Tidsbilder. En fransk konstnär, Auguste Marie, har nyligen fullbordat tvenne teckningar, hvilka som konstnärliga kompositioner sägas vara af en ytterst gripande effekt och som redan i fotografiska afbildningar finnas i hvarje boklådsfönster i Paris. På den ena synes konung Wilhelm och grefve Bismarck på frustande, eldsprutande svarta hingstar spränga fram öfver den med ruiner och lik betäckta valplatsen. Konungen har hjelm på hufvudet och värja i handen, under det att Bismarck är barhufvad och svänger en brandfackla i den högra handen. Mellan dem båda galopperar, på en hvit skeletthingst och med lian högt svingad, Döden, som med en verkligen demonisk förmåga af karrikering bär general Moltkes drag. Ännu effektfullare är likväl den andra teckningen med underskriften: Les Maudits (De fördömda). Den tyske kejsaren och den tyske förbundskanslern, med Napoleon III emellan sig, stå vid skampålen, iklädda botgöraredrägten, kejsare Wilhelm med minen af en ångerfull syndare, grefve Bismarck stolt och högmodig med upplyftadt hutvud, Napoleon hopsjunken med skum blick och frånstötande yttre. I bakgrunden synas brinnande byar och städer, framför och rundtomkring synas krigets olyckliga offer i mästerlig gruppering och högst karakteristiskt individualiserade. En moder lyfter sitt späda, Jaderlösa barn i höjden, vid sidan at henne knaböJer en liten flicka med de långa för Elsass egendomhga härflätorna, under det en halfvuxen gosse gråtande böjer sig ner öfver sin moder, som förtviflad, med utslaget hår har sjunkit ner på sin dödade makes lik. Fäder, som mistat sina söner, bruden som förlorat sin trolofvade, sträcka under förbannelser och veklagan sina händer upp mot himlen; tyska och franska sårade af alla vapenslag, med stympade kroppar, med armar och hutvuden i band ila förbi. Det mest tilltalande och bäst tecknade på taflan är dock en sårad fransk sergeant, som med en blick full af det djupaste medlidande räcker en döende preussisk musketör brodershanden. — Huru man än må bedöma konstnärens åsigt om orsakerna till kriget, säger Allg. Augsb. Zeit., kan man likväl ej neka dessa teckningar sin beundran, det hvilar öfver dem ett drag af Dantes tankedjup och iden, som saknar all anstrykning af frivolitet framträder med en upphöjd enkelhet, en så att säga försärande naivitet. Trolleri och politik. Den bekante magikern professor Anderson, the Wizard of the Norlh., uppehöll sig nyligen i Sunderland och gaf der d. 17. d:s en föreställning i den högre magien, hvilken af en tidning beskrifves sålunda: — Bland åskådarne befann sig tyska kousuln i Sunderland med fru och ett antal vänner. Sedan trollkarlen under sina konststycken gjort hänsyftningar på det fransk-tyska kriget, på Bismarck, Tyskland och tyskarne i ordalag sem voro allt annat än smickrande, reste sig chefen för ett tyskt handelshus i Sunderland upp och förnekade sanningsenligheten af trollkarlens uppgifter. Detta tycktes reta trollkarlen och straxt före slutet af föreställningen steg han fram, sade sig ej vara beroende af någon utan kunna hysa hvilken opinion han behagade samt nämnde att hans dotter af grannlagenhet ej velat spela Marseillaisen emedan tyske konsuln sagts vara närvarande bland publiken. Hvem, frågade trollkarlen, är tyske konsuln? Hvad är han? Han (trollkarlen) tackade honom för att han köpt biljetter, men ingenting vidare. Han fortfor derefter att tala om tyskarne på ett sätt, som ånyo föranledde den tyske köpman nen att resa sig upp och säga att man kommit dit för att se trollkonster, ej för att höra politik. Det uppstod ett starkt tumult. Åskådarne längst bort i salongen ställde sig upp, somliga hyssjande åt den tyske köpmannen, andra åt trollkarlen, och under detta oväsen reste sig äfven åskådarne på de srämre bänkarne och började troppa af. Bland dem var ätven den tyske konsuln och hans, vänner. Den uppretade trollkarlen deklamerade på scenen, den tyske köpmannen stod qvar inne i salongen och försökte göra sig hörd, då trollkarlen grep en pistol, afftyrade skottet, och — en flock dufvor, gömda i en tunna, flaxade från scenen ut bland åskådarne. Dermed slutade föreställningen. — Tidningen tillägger den anmärkningen att trollkarlen skulle ha funnit Paris under belägringen synnerligt lämplig för en dylik föreställning. Icke blottskulle äsynen af dufvorna utan tvifvel ha väckt stor glädje, utan professorn skulle äfven med säkerhet kunnat räkna på att ingen tysk konsul der funnits på främsta bänken för att reta honom med sin närvaro. —— — Om vmvumm——— 2