Göteborgsposten – 15 mars 1871, sida 1

zrundskatts afskassande skulle nu en rättsviIrig åtgärd vidtagas. Samma regel skulle icke d detta fall följas, som i afseende på grundf skatternas ifrågasatta aflösning. För att kunna islösa dessa har man, såsom rätt och riktigt b ir, föreslagit att de skulle omsättas i ett kat pital, hvilket af de skattepligtiga under vissa I år till staten erlades, och när denna liqvid 1 blifvit fullbordad hade staten erhållit ett kapi-Js tal, hvars ränta motsvarade den årliga grundskatten. Det är icke på sådant sätt som det krassa rustoch rotehållareintresset fordrar att rustoch rothållsskyldigheten skall aslösas. De fordra att detta realonus skall upphäfvas mot ett så ringa vederlag att staten derigenom skulle ådragas en ganska betydande förlust; ty äfven antaget att samtlige soldater och ryttaro med ens dogo eller afskedades, så skulle den afgift (100 rdr årligen) som rustoch rotehållarne komme att inbetala icke på långt när motsvara värdet af det realonus som rustoch rotehållarne utgöra. Om en person förvärfvat sig en egendom, i hvilken t. ex. 2000 rdr äro intecknade, så har han naturligt från den af honom utbetalta köpeskillingen afdragit nämnde belopp, för hvilket han till inteckningens innehafvare årligen betalar den aftalade räntan. Men nu beslutar han helt enkelt att egenmäktigt afskaffa denna skuld, likvisst icke på det sätt att han med 2000 rdr inlöser inteckningen, utan han meddelar dess egare att han i ett visst antal år bekommer räntan — och denna ej till samma belopp som alltjemt förut — och när så de bestämda åren äro utlupna, så äro de qvitt: jordegaren har gjort sig fri från en skuld utan att erlägga kapitalet, och den andre är förlustig sitt kapital, och dermed all vidare rätt till ränteafkastning af detsamma. — Precist på samma sätt är det som flertalet inom landtmannapartiet vill att rustoch rotehållsskyldigheten skall afskaffas, och det kalla de aflösning. Det var fullt öfverensstämmande med situationen, att landtmannapartiets talfärdiga ledamöter afhöllo sig ifrån att på det gemensamma sammanträdet å börsen mellan rih och Andra kammarens medlemmar ingå i diskussion om armorganisationsfrågan; de skulle annars nödgats försvara sin ställning till indelningsverket, och det vågade de icke. Men de ledamöter inom försvarsutskottet, hvilka medelst den förseglade sedeln lyckats få fram förslaget om indelningsverkets upphäfvande, ha ännu icke kommit mer än halfvägs, och knappast så långt. De måste i betänkandet motivera beslutet, och det blir ingen lätt uppgift, icke heller att utarbeta ett förslag till värnepligtslag, då i den måste intagas bestämmelser, som äro oforenliga med det sedermera fattade beslutet om indelningsverkets upphäfvande. Erkännas bör att utskottets ledamöter från Första kammaren visat så mycket tillmötesgående som varit möjligt. Sälunda framställdes af grefve Henning Hamilton ett förmedlingsförslag, som hade af motsidan bort beaktas. Det innehöll hutvudsakligen att rotehållarne, derom tillfrågade, skulle ega rättighet att i stället för effektiv rotering erlägga en vakansafgift, hvilken for all framtid skulle utgå, och att vakansafgiftens belopp skulle fixeras efter undersökningar i orterna och at komitoer, hvilka på det sätt skulle bildas, att haltva antalet ledamöter tillsattes af K. M:t och andra hälften af landstinget. Men på ett så klokt och rättvist förslag ingick naturligtvis icke hr Sven Nilsson och följaktligen icke heller de andra som hadeghonom till sin ledstjerna. Tyvärr måste man göra sig beredd derpå att den stora frågan icke heller vid denna riksdag blir på ett för landet betryggande sätt löst. ORM NR VMA NILE —