Göteborgsposten – 15 mars 1871, sida 1

st, kom ändtligen ett betänkande före i Angr a kammaren af den beskaffenhet att det af I dr ånga språklystna kunde behandlas utan att i nkekraften öfveransträngdes. sk Den frågan gällde huruvida passagerareaf giften i tredje klassens vagnar å statens är rnvägar borde höjas från 25 till 30 öre pr pi il. Om initiativet till denna prisförhöjning tgått från trafikstyrelsen, så är det ganska åkert att nämnde styrelse derföre skulle farit anska illa. Men nu var det hr L. J. Hierta om påyrkat prisförhöjning och förslaget hade örordats al Andra kammarens tredje tillfälliga itskott. En ganska lång rad af talare upprädde emellertid emot förslaget, enär åtgärden kulle tillskynda de fattigare samhällsklasserna en ökad resekostnad, och utskottet bejandlades derföre temligen strängt af några alare; men de lemnade motionären i fullkomig fred och omnämnde honom icke ens. Han hade således gerna kunnat bevista sammanträdet, men han uteblef, och denna försigtighetsåtgärd hade det goda med sig att diskussionen icke obetydligt förkortades, eburu den indå blef ganska långdragen. Af de många talarne som uppträdde emot och de så talarne som uppträdde för förslaget, tycktes det väl att den ifrågasatta prisförhöjningen skulle förkastats; men utgången blef den motsatta när voteringen företogs. Frågans öde beror nu på Första kammarens beslut. Blir passaserareatgitten förhöjd, så beräknas den ökade inkomsten för staten skola uppgå till 200,000 rdr ärligen. Au förhandlingarne inom försvarsutskottet följas med det lifligaste intresse, är naturligt. Att de alltjemt varit särdeles animerade och att der stundom gått ganska hett till, är likaledes naturligt, ty ett af mera olika elementer sammansatt utskott kan svårligen tänkas. Med det beslut som i nämnde utskott fattades Tisdagen d. 7 Mars, och hvilket tillkom genom den förseglade sedelns tillskyndelse, kan man emellertid säga, att den för vårt land så ytterst vigtiga frågan om landtförsvarets ordnande intrådt i ett nytt stadium af betänkliga förvecklingar. Utskottets sammansättning blef genom landtmannapartiets åtgöranden sådan, att det egentligen icke var eft utan två utskott som nödgades arbeta på samma rum. Första kammarens ledamöter i utskottet understödde den kungliga propositionen; mot densamma uppställdes af Andra kammarens ledamöter kapt. Mankells motion; men stridföringssättet var dock väsendtligt olika. De senare undveko så mycket möjligt var att ingå i diskussion om regeringens förslag, utan gjorde hr Mankells motion till sin schibboleth ), för öfrigt lifvade af, hoppet att lyckan skulle bli dem bevågen medelst den aslagda sedeln. Då emellertid Första kammarens ledamöter icke tvekade att diskutera frågorna, så blef en gitven följd deraf, att hr Mankells motion underkastades en lika sträng som grundlig kritik, synnerligast af öfverste Wijkander, som gjort sig den mödan att noggrannt studera allt hvad hr Mankell under loppet af flera år skrifvit rörande armåorganisationsfrägan. Det blef således en lätt uppgift tör den förre att ådagalägga huruledes hr Mankells nu framlagda härordningsförslag stod i uppenbar strid med hans förut gjorda uttalanden, och att detta förslag nu uphgjorts landtmannapartiet till behag, eller rättare sagdt till behag för det krassaste rustoch rotehållareintresset; men det blef ingen lätt uppgift för hr Mankell att försvara sin ställning, och att det icke lyckades honom framgår tydligt deraf att han, bringad i trångmål, nödgades medgilva att han i diskussionen var underlägsen, erirrande dock derom att han hade ett säkert stöd i Andra kammarens majoritet. Etter ett sådant uttalande var det klart att all egentlig diskussion till intet gagnade, och det visade sig derefter att hr Mankell icke så flitigt infann sig i utskottet, der hans plats dock intogs af on suppleant, af hvilken ej fordrades någon talfärdighet. Vid det tillfälle, då man i utskottet kommit så långt, att votering ändtligen skulle anställas om indelningsverkets bibehållande eller upphörande, aflägsnade sig hr Mankell innan voteringen började, öfverlemnande iran at att framställa partiets resolutioner åt den ojemförligt ihärdigare, möjligen ock mindre ömtälige Sven Nilsson i Östersöf, hvilken är både själen i och hufvudet för partiet. Att resultatet af denna votering blet beslutet om indelningsverkets upphörande efter 15 år, är redan bekant. Frågans ställning är nu sådan, att den af regeringen framlagda värnepligtslagen är till antagande af utskottet förordad, ty vid voteringen derom segrade Första kammaren på den aflagda sedeln; men som vilkor dervid är fästadt att indelningsverket skall upphöra efter 15 år, och att under tiden hvarje rote:adt nummer skall fullgöra sina nuvarande skyldigheter till dess numret genom karlens afgång blifvit vakant, då för återstående tiden orlägges 100 rdr årligen till statsverket. Det är uppenbart att ett sådant ordnande af försvarsväsendet icke af Första kammaren antages och icke heller kan af regeringen godkännas. Detta lärer ock af landtmannapartiet ha beräknats och att derföre frih. Ericson, som i utskottet visserligen med sin röst biträdde de nyss anförda besluten, åtagit sig afgifva er reservation hvari skall föreslås att aflösningen ställes på 28 år. Men det är helt och hållet oriktigt at I OT 3 TT. 1.1 — — et Br bt — :::. H AA. — — KR oa ce eme a. St