Göteborgsposten – 14 mars 1871, sida 2

aldrig bedraga eder, aldrig prejudicera en fråga bakom eder rygg och aldrig begå handlingar, som åsyfta förräderi mot eder suveränitet. Att dylika uttalanden dock skulle förklinga ohörda, så länge tidningsdemagogerna tillätos upphetsa, var naturligt — och för deras uppviglingar var intet heligt. Den från belägringen bekante Blanqui har utfärdat en ny proklamation, som predikar nya uppror. En ohygglig pamflett, kallad le Pöre Duchesns. har börjat utgifvas med mottot Republiken eller döden!, hållen i den traditionela stilen från Rocheforts Lyktan. Man väntade, att den skulle följas, i en sormlig steeple-chase aflitterära dårskaper, af liknande giftiga pamfletter med titlarne la Guillotine och le Septemdriseur. Hela den ordningsälskande och hofsamma delen af pariserpressen har dagligen uppmanat regeringen att handla med kraft och söka förekomma de olycksaliga verkningarne af på massans lidelser ockrande skriblerers attacker mot Frankrikes ära och inre lugn. Hon synes också omsider hafva bemannat sig och har, så hårdt steget än må synas, måst följa kejsarregerings föredöme och börja med tidnings-indragningar och konfiskeringar. Så har pariserarmöns öfverbesälhafvare, general Vinoy, i Lördags utfärdat ett dekret, med hvilket han, i kraft af den rätt som genom det ännu öfver Paris hrvilande belägringstillståndet honom tillkommer, tilisvidare förbjuder ett fortsatt utgifvande af den, i förbigående sagdt ännu icke döde, men af ansigtsros lidande Henri Rocheforts tidning Mot dOrdre och af bladen Cri du peuple, Carricature, Pere Duchesnes, le Venogeur, la Bouche de fer, hvilka alla gå i vansinninga deklamationer och blodig cynism upp mot Marats ökända Voix du Peuple under den första revolutionens dagar. Men general Vinoy stannar icke dervid, utan förbjuder äfven utgifvandet af nya politiska tidningar under belägringstillståndet, sägande, act det är omöjligt för en fri regering att kunna upprätthålla ordningen, om tidningarne få ostraffadt uppmana till uppror och plundring. — Af denna mening var äfven kejsardömet på sin tid, men bäcklades bittert derför. Den republikanska regeringen finner sig ej kunna göra bättre, än att gripa till samma åtgärd som hennes egna medlemmar först så häftigt ogillat. Ja, man vågar tlllochmed döma upprorsmakare till döden. Så ha Blanqui, Flourens, Legrand och Cyrille, tilltalade som ledare af det bekanta angreppet mot Hötel de Ville, hvarvid de under mer än en half dag höllo den nationala försvarsregeringen såugen och utropade sig sjelfva till regering, blifvit dömda till döden. Som bekant, ha de sedan dragit sina personer ur spelet. Dödsdomen har derför drabbat dem in contumaciam. De öfriga anklagade frikändes. Såsom läsaren finner, har den republikanska regeringen kommit in på banan af tidningskonfiskeringar och dödsdomar mot upproriska. Hon har intet annat val, och båda åtgärderna äro fullt rättvisa och giltiga — men nog måtte väl Napoleon le i mjugg, om han ännu kan le, der han sitter i lilla salongen hos sin gemål på Chiselhurst och med henne täljer den gamla sannsagan om alla jordiska tings fåsänglighet. 2 Ä a — —