Göteborgsposten – 14 mars 1871, sida 2

— Henry, sade mrs Little lugnt, följ henne hem i vagnen och kom derefter tillbaka till mig. Vid porten till Woodbine Vilia sade Jael att hon skulle resa hem för att öfvervara Pattys giftermål. — Men pi skall ju komma tillbaka igen? sade Henry. — Nej, min far skulle då få vara allena. Ni får ej so mig här igen, såvida ni ej råkar i bekymmer eller blir sjuk. — Ni är er alltid lik, Jael. Farväl då och Gud välsigne er hvart ni gar. Jael uppbjöd hela sin själsstyrka för att återhålla sina tårar. De skildes åt och han gick med gladt hjerta tillbaka till sin mor. Hon sade honom att hon gjort åtskilliga visiter och blifvit mottagen med hjertlighet. — På detta sätt har jag banat väg för dig, sade hon. Jag omtalade att min bror Raby önskade att du skulle antaga hans namn och blifva hans arfvinge; men att du med sådan lust egnat dig åt handaslöjder och dylikt att du ej kunde öfvertalas till att slå dig ner på ett landtgods. Hans håg för handaslöjder är så stor, sade jag, att han helst har velat gå som handtverkare. Men nu har han sjelf biifvit egare till en liten verkstad och skall uten tvifvel snart få framgång som fabrikant. Derefter omtalade jag förhållandet mellan dig och doktor Amboyne. Dina filantropiska planer intresserade dem ej det ringaste, men jag kunde märka att den gode doktorns vänskap var så godt som ett introduktionsbref. Du skall ej röna några svårigheter vid inträd ti societetslifvet här i Hillsborough. — Men jag sr kö ibisZ jag skall begå misstag.