Göteborgsposten – 14 mars 1871, sida 2

tala ett ord med hvarandra, förkunnade en betjent att middagen var serverad. Naturligtvis voro de skilda åt vid middagsbordet, men de suto midtemot hvarandra och Henry såg så mycket på henne att hon blef smått brydd deraf. Blott ott par gånger fingo de tillfälle att utbyta ord med hvarandra vid middagsbordet, men de talade ögonspråket, och i detta språk var han en skolgosse i jemförelse med henne. Efter middagen frågade hon honom om han ville preseutera henno för sin mor. IIan efterkom naturligtvis genast denna begäran. De båda damerna helsade på hvarandra med en viss formlighet, ty de kände båda vigten af detta möte och voro på sin vakt. — Jag skulle ha kännt igen er på ert porträtt, mrs Little. — Ah, då fruktar jag att det förbleknat betydligt sedan jag sista gangen såg det. — Jag tror det ej. Men jag hoppas att ni snart skall kunna sjelf döma derom. Mrs Little skakade på hufvudet. Derefter yttrade hon: — Jag har hört att det är er jag har att tacka för att menniskor nu kunna se hurudun jag en gång varit, men icke hurudan jag är. Grace smålog. — Ah, sade hon, jag önskar att ni hade kunnat se denna utomordentliga scen och höra mr Raby — ack, min fru, låt ingenting föranleda er att tro att ni ej har plats i hans hjerta!