Göteborgsposten – 13 mars 1871, sida 2

Times korresp. i Bordeaux utkastar några sichoutter ar män, som deltogo i förhandligarne d. 1 Mars, hvilka porträtter vi här atorgitva: Edgar Quinets utseende och hållning ha nägontiug prosessorsmessigt: han har en hög, djerft byggd panna, och det långa hvita håret ligger tillbahakammadut bakom öoroneu. Han talar tydligt och klart, med höjdt hufvud och en väl öppen mun, såsom en person hvilken är van att stalla sina ord till en större församling, — Den modige hr Couti ar en mager, mörk och graharig man med ett fint och beletvadt sätt. Då venstern reste sig upp emot denne och stampade och törlaanade denne korsikan, som vågade tala för sin och landets forne herre, blinkade han icke, utan stod fast, med korslagda armar, modigt mötande orkanen. Ätven då hr Bethmont föreslog Napoleons och hans dynastis afsättning, stod Conti der alldeles lugn och orörlig och han steg lika lugn och kall ned trån tribunen. ela värdigheten var på hans sida, under det hans motståndare betedde sig som illa uppfostrade skolpojkar-. — Victor Hugo bär röd skjorta, af artighet för sin vän Garibaldi. Hans åtbörder, under det han talar, äro icke synnerligen angenäma. Han sticker ofta ena handen i byxfickan och vill gerna sticka tummarne i armhålen på sin väst. Ilan modulerar sin röst för mycket, för att kunna bli hörd. Under sitt tal nämnde han ekumeniska mötet och begagnade dertill adjektivet internal, hvilket kom paflige nuntien att rusa ut från diplomatlogen. Det var egendomligt att se Hugo efter 20 års landsflykt fritt tilltala en fransk sörsamling och man lyssnade till bans tal med samma känslor, som om man skulle gå genom ett galleri med taflor af olika förtjenst, några tilldragande, andra stötande, andra återigen groteska eller af dålig smak. — Louis Blanc har allt, som behöts för en talare af första ordningen, en behaglig röst, tydligt uttal, moderata gester, stort välde öfver språket och en märklig förmåga att fästa sina åhörares uppmärksamhet. — Han efterföljdes på tribunen af en gestalt, som en gång var så upprätt och äfven nu endast ringa böjd at hög ålder, at Changarnier med det hvita skägget och ansigtet fåradt lika mycket af bekymmer och sorger som af ålder. Den, som hört Fredrik Lemaitre utföra en sjuk mans roll i en af dessa dramer, i hvilka han var så oefterhärmlig, har ätven hört Changarniers röst och uttryckssätt. Den gamle tappre