Göteborgsposten – 10 mars 1871, sida 2

kännemärke: ibland kommo tårar i hennes ögon utan synbar anledning. Hon är förälskad, och det kan ej vara i mr Coventry till Bollinghope; ty om hon älskade honom skulle hon ej ha annat att tänka på än göra sin brudklädning i ordning, och för sådant skulle hon hvarken rynka ögonbrynen eller gråta. Nej, det är sann kärlek å båda sidor och detta har bevekt mitt hjerta. Henry, jag vill göra dig en bekännelse. Du har hört att en moders kärlek är renare och mera oegennyttig än någon annan kärlek: och så är förhållandet. Men ej ens mödrar äro fullkomliga. Ibland äro de just liksom litet svartsjuka; ej, som jag tror, då de äro begåfvade med många barn; men du är mitt enda barn, mitt sällskap, min vän, min enda kärlek. Denna älskliga flicka har kommit och jag måste bli dethroniserad. Jag känner detta och — nej, ingenting skulle någonsin förmått mig att sätta mig emot er lycka; men moderlig jalousie gjorde mig passiv, då jag borde ha bistått er om jag varit allt hvad en mor bör vara — Nej, nej, min mor; jag ensam är tadelvärd. Allt syntes i början så hopplöst, förstår du, att jag skämdes för att tala öppet med dig. Det är först på senare tiden jag öppnat mitt hjerta för dig, så som jag bort göra. — Nåväl, jag är glad öfver att du ej anser rag ensam vara att tadla. Men hvad jag nu ser är mitt eget fel och jag ämnar rätta det. Hon gaf dig eti godt råd då hon bad dig fråga din mor till råds. Da skall ha mitt bistånd, och jag skall börja ofördröjligen som en nitisk bundsförvandt. Då jag säger ofördröjligen — i dag ha vi