Göteborgsposten – 9 mars 1871, sida 2

irskine. Från Utlandet. Hvarje främmande icke-tysk tidning, wari vi få tag, målar i gripande drag det sverväldigande, det nästan förfärande intryck, som den nakna verkligheten af Frankrikes nedtryckande i en tung fred utölvat i vår verldsdel. Sällan, om någonsin, har väl en fred, sluten efter ett förödande krig, väckt så ringa glädje och hopp hos alla dem, hvilka af fredens välsignelser hafva fördel, som denna. Med en enstämmighet, som isin ordning är öfverväldigande, uttala tidningar på olika språk och af alla färger, att freden blott är ett vapenstillestånd, hvars varaktighet uteslutande skall komma att bero af slumpens, af de tillfälliga händelsernas utveckling. Härstädes har ett blad, hvars tillräknelighet vi sannerligen frestas att sätta i fråga, tillvitat de svenska tidningar, hvilka anse sig skyldiga att återgifva denna europeiska stämning, det brottsliga tilltaget att härmed vilja inverka på den allmänna meningen, så att hon blir uppskrämd och låter afpressa sig millioner till -därhusmessiga sörsvarsålfgärder. Ar någon brottslig i detta sall, så är det den, som fördöljer ett saktum, hvilket tör hvarje ny hostdag vinner ytterligare bekräftelse. Den dag, säger en utländsk tidning, då Strasbourg öfverlemnades åt den preussiska hären, tog befälhafvaren öfver ett af de franska regementena sin fana, klippte henne i stycken och delade ut bitarne till sina officerare, för att de skulle gömma dem till segrens dag. Och bitarne gömmas i Frankrike. Ingen vet huru länge, men en dag skall den sönderklippta fanan åter breda ut sin duk för vinden, och då kommer förlossningen för dem, som sucka i främmande träldom, så visst som de icke förnekat sig sjelfva, innan deras timme slåär. Dessa ord måla situationen nu och för en framtid. Frankrike skall begagna första lägliga tillfälle för att kasta sig öfver sin besegrare. Kan man väl vara viss om, att den nya kamp, som då skall följa, skall bli inskränkt till de båda fienderna, och att den icke skall utbreda sig i vida kretsar? Nej, man känner, att Preussen och Ryssland i fjor ingått en allians med afseende på det då hotande kriget mellan Frankrike och Preusgen. Neue freie Presse säger rent ut, att det nu är en af alla känd hemlighet, att Preussen köpt Rysslands neutralitet med eftergifter i Orienten och dess bistånd, om Frankrike skulle knyta en allians med Österrike och Italien, mot öfverenskommelse om, att Ryssfå bemäktiga sig Galizien. Händelserna omintetgjorde planen; men hvem vet huru de skola gestalta sig en annan gång och hvar Ryssland då skall söka sin ersättning för en neutralitet, hvilken möjligen skall vara dyrbarare för Preussen alt vinna, än förhållandet var nu? Att vara på sin vakt, är derför hvarje folks pligt, äfven om det måste ske med upp offringar, som skola kännas tunga — så sramt man vill fortfarande vara ett fritt och sjelfständigt solk. Europas enda hopp är, att Preussens militärvålde skall förgås, ty genom jern och blod skapades aldrig något stort och varaktigt, och att det skall en dag uppgå i ett ej blott enigt, utan äfven fritt Tyskland. Den tid kommer väl ock en gång, yttrar ofvan omnämnda främmande tidning, då jemväl Tyskland är mättadt af den förfärliga upprättelse, det i vår tid tagit efter århundradens söndersplittring och förnedring, och då det kan stå renadt och frigjordt som en sann representan för den stora gotiskt-germaniska folkgruppen som de kommande seklarna tyckas skola till höra. Men det kan dröja mycket länge, in elnan den tiden kommer; för många kan det . litiden komma för sent. Slägten kunna var: utdöda, ännu blomstrande nationaliteter dräpt: eller förlamade, innan en sådan ny tid bryte — fram. Och till dess skall borussianisme st tvinga folken att bringa sin frihet offren a af tid och penningar för dess försvar. Kejsar Wilhelm lemnade i Tisdags Ver sailles och höll samma dag revy med tolft kåren (sachsare) första baierska kåren (v. de land skulle öfverskrida Österrikes gräns och — — A-— — G: