Göteborgsposten – 8 mars 1871, sida 1

see ms TP RELEASE ENAT VIA SLASK — i ; trådde her Adlersparre, Carl Ifvarsson, J. j l i j i ingen enda talare den vigtiga omständigheten ter för vårt försvarsväsende, äfvensom att han utoch tördömer alarmisterna, som framfalla det äskade anslaget, enär med befåstningsarbetena kunde uppskjutas, då till angelägnare föremål i och för sörsvarsväsendets ordnande stora eummor blifvit fordrade och beviljade. Åtskilliga andra företeelser, utom den nyss antydda att grefve Posse samt hrr Key och Kallstenius skilde sig från sina kolleger i utskottet, gifva vid handen, att inom de två partigrupperingarne — landtmannapartiet och demokratpartiet — stor meningsskiljaktighet i går rådde, ty i motsatt fall skulle icke hafva händt, att vid voteringen om besästningsanslaget till Karlskrona detta vägrades at endast: 92, men beviljades af 77 — den största minoriret som under innevarande riksdag vid någon votering i Andra kammaren förekommit. En utan tvifvel ändå märkligare företeelse var, att under hela diskussionen vidrörde I j l i ; huru de medel skulle åstadkommas, hvilka till anslagens gäldande erfordras; den finansiella i frågan, med få ord sagdt, lemnades helt och hållet åsido, ehuru det är klart att den ganska lätt kunnat göras till ett kraftigt sprangämne. Att denna utväg icke af någon anlitades, är för den verkliga sinnesstämningen högst betecknande. Var orsaken härtill glömska? Troligen icke, utan snarare en inre, mera högstämd känsla, som manade till att icke i striden använda ett farligt bramdämneDen från kl. 10 till 23 och från kl. till 212 fortgående diskussionen i Andra am. maren erbjöd många högst intressanta och några komiska episoder. Den egeutliga oppositionens roll utfördes af hrr Mankell, Hierta och Liss Olof Larsson; mot anslaget till Karlskronas befästande uppRundbäck, Sven Nilsson i Österslöf och några andra, dessa med kortare och betydelselösa anföranden. Af de tre förstnämnda var br Mankell den som oftast hade ordet; under dagens lopp minst 11 gånger. IIan är i egentlig mening icke alls talare. I hans föredrag saknas helt och hållet ölvertygelsens värma och dialektisk färdighet. Det är visst möjligt att han sjelf har fullkomlig tro till de satser han vill dritva, men han förmår icke alls öfverflytta den på andra, och hans repliker äro vanligen slappa, stundom rent af fadda. Det är ganska lätt begripligt att t. ex. hr Ilierta hvarken vill eller kan inse den politiska situationens vådor och anser dessa vara af vida mindre oroande art än penningeutgithållit ate några sådana faror verkligen framskymta, hotande vår sjellständighet; men det är nästan obegripligt att en krigshistorisk författare, såsom hr Mankell, kunde, då anslaget till saltartillerimateriel förekom, uttala såsom sin tro, att ingen synnerlig krigsfara lör oss kunde finnas under den närmaste tiden. Ändå anmärkningsvärdare var dock att just hr Mankell yrkade — då till saltartillerimateriels anskaffande under loppet af sex år begärts och af statsutskottet förordats i rundt tal 1,102,000 rdr, derat 180,000 rdr skulle anvisas för år 1872 — att endast den sistnämnda summan nu skulle beviljas, med öfverlemnande åt kommande riksdagar att bestämma om vidare för samma ändamäl något skall utgå, ty då sammanräknadt 180 kanoner anses behölliga jemte ölrig materiel, blef det ju för regeringen omojligt att vidtaga erforderliga beställningar, om det ej med visshet kunde antagas att model till liqviderna voro påräkneliga. Den ovisshet hvari hr Mankell sålunda ville försätta regeringen förordades af hr Iierta, som understödde hr Liss Olof Larsson; men de råkade illa ut för prof. Ribbing, hvilken underkastade deras uttslanden en mördande kritik, sådan som endast han kau åstadkomma. Ian framhöll den ovanligt vackra konstellationen, hr Hierta understödjande hr Liss O. Larsson, och då med anledning deraf att den förre låtit förstå, att om han nu varit ledamot af utskottet, så skulle han der motsatt sig att hela anslaget nu till beviljande förordats, utan skulle han blott velat anvisa 180,000 rdr, så visade hr Ribbing, att när hr Hierta vid förlidne riksdag var ledamot af utskottet hade han varit med om precist en dylik framställning af utskottet, hvilken han nu ogillade; — denna anmärkning fann hr Hierta lämpligt att icke besvara. Alldeles obe höfligt nedlade hr Sjöberg sin protest mot :uåå hän hvarmed hr Ribbing förkattrat en motståndare (hr Mankell), men framställde till denne i bevekande ordalag en begäran, att hr Mankell skuile återtaga sitt amendement (att endast 180,000 rdr nu skulle beviljas), hvarpå — w— —0X0—Iä—-— —— — PV OS 2D — — ——