Göteborgsposten – 7 mars 1871, sida 2

för att betala den Paris ålagda kontributionen af 200 millioner francs, tillhandahöllos af de tyska tjenstemännen svampar och Äåvatten, som vanligt då ett större antal banknoter skall uppräknas. Sedan hvarenda bankonot blifvit uppräknad, framställdes emellertid den fordran att halfva beloppet skulle betalas i guld i stället för i bankonoter. Det svarades satt ingen sådan summa fanns i Paris. Ilvar är den då? frägades. ÅI franska bankens filialafdelningar var svaret. Ni måste då hemta den. Vi kunna hemta den inom tre dagar, om ni vilja ställa om bantågen derför. Detta skedde. Guldet anskaffades, men då det var slut på transaktionen fordrades tre dagars ränta för dröjsmålet med betalningen i guldmynt, hvilken aldrig blifvit aftalad. Sedan bankirerna betalt räntan, frågade de om någonting mera fordrades. Ja, ni måste betala stämplarne för vexlarne på Londen. Grefve Bismarck var personligen närvarande vid afslutandet af denna transaktion. Fransmännen ha genom ett misstag förbundit sig att till tyskarne utlemna slera gevär och mitraljöser, än som funnos i Paris vid kapituleringen. Anledningen härtill är enl. en korresp. i Daily News denna: Å General de Beaufort hade förut personligen känt general Moltke och utsågs derför att åtfölja Favre till Versailles, för att ordna de militära detaljerna i konventionen om freden. Generalen blef af krigsministeriet försedd med de nödiga förteckningarne öfver behållningarne af vapen. Efter hvad det vill synas, har han emellertid icke kunnat bli ense med den tyske generalen och har i hetsigheten rifvit gönder förteckningarne samt kastat bort dem. Man måste då skicka ut general de Valdan i hans ställe och i hast uppsätta nya förteckningar öfver vapnen. Dessa voro icke korrekta, och man har nu den sällsamma anblicken af franska arbetare som tillverka mitraljöser, hvilka skola skickas till Tyskland. Det är illa nog att nödgas utlemna de kanoner, som blifvit genom stora uppoffringar tillverkade under kriget, men att, då allt är förbi, bli dömd till att förfärdiga nya vapen, för att genast utlemna dem, det är det harmligaste af allt. Det är högst kuriöst att se de officiösa preussiska organerna i Versailles förklara, att pariserpressen helt enkelt ljuger, då den berättar, att de preussiska officerarne plundrat landtställena kring Paris och att det för gendrifvande af sådana fabler blifvit alldeles nödvändigt, att den tyska armän håller intåg i den franska hufvudstaden. Intet kan vara mera absurdt. Det är alltför väl bekant, att det afskyvärdaste plundringssystem satt em fläck på Tysklands ära, och officerare och soldater ha häri haft lika stor del. Om myndigheterna i Paris icke veta detta, skola de utan tvifrel bli derom underrättade af den engelska pressen. Fakta äro alltför mycket i ögonenfallande. För öfrigt ha fransmännen, såsom man kunde vänta, fattat ett förfärligt hat till alla tyskarne. De vilja icke längre begagna tyskar i sina verkstäder eller butiker, tyskarne skola utestängas från klubbarne, och man vill söka att få handelsöfverenskommelsen med Tyskland så förändrad, att man för framtiden kan afbryta all förbindelse med den fiende; på hvilken man en dag skall vilja taga en fruktansvärd hämnd. För öfrigt visar sig fransmännens ovilja äfven mot alla andra utländningar — de kunna ju vara preussare. Några engelsmän, som icke talade så särdeles korrekt franska, kommo en dag upp till en bekant fotograf på boulerarden; då sotografen hörde på dem, att de voro utländningar, tillsporde han dem om de voro preussare, ty i så fall kunde han icke aftaga dem. Först då de med sina pass visat, att de voro engelsmän, lät han förmå sig att fotografera dem. Denna småaktiga hämndkänsla skall väl med tiden dö ut, men det djupa såret skall aldrig riktigt läkas. I ett bref från Bordeaux till 4Indep. belge klagas öfver de besvärligheter, man i denna stad har att utstå på grund af nationalförsamlingens dervaro, hvarigenom staden blifvit samlingsplatsen för en ofantlig massa menniskor. Personer, som söka logis, gå omkring på gatorna med sina nattsäckar i händerna, förtviflade öfver omöjligheten af att kunna finna något ställe, der de äro i stånd att tillbringa natten. Nationalförsamlingens president, Gröry, bebor ett litet rum, som en bodbetjent knappast skulle vara belåten med; Tbiers och hans familj ha hittills legat i tältsängar, hvilka de sjeltva fört med sig. Dessa båda statsmän ha dock nyligen kunnat hyra lokaler, hvilka passa för deras framstående ställning och sätta dem i stånd att se hundrade deputerade hos sig på en gång. Men Grövy skall också betala 7000 sfres i månaden för sin boning, hvilken är i och för sig sjelf allt annat än lysande, och de mindre boningarne äro dertill jemförelsevis ännu dyrare.