Göteborgsposten – 4 mars 1871, sida 2

DALIDRIIGGM 4) Ong dDtutCTuug 10TDuUHMU unuci THU 10861 11 och de kommersiella förbiadelsernas tillväxt skola ätven öka ministerns arbete och ansvarsfullhet. Det är dertore som jag önskar, att ministern och legationssekreteraren i Berlin ställas i jemnbredd med dem i London och Paris. U.-S. Grant. Washington d. 7 Febr. 1871. Bilder från den nya tyska kejsarstaden. af Julius Rodenberg. I. Berlin d. 20 Febr. Inom en icke alltför aflagsen tid skall detta kejserliga Berlin inhösta de gyllene frukter, som redan nu framskimra öfverallt ur krigets fruktansvärda utsäde. Berlin, ännu för tjugo år sedan en torftig stad, en stad af blott ringa tilldragningskraft för främlingen, har blifvit en rik stad, en vacker stad, och det skall nu snart äfven vara en treflig stad. Spartaner i fält, äro vi athenare der hemma. Vid sidan af all Berlins militäriska herlighet skall om några månader resa sig den första stoden af en skald; låtom oss anse det för en god början, tör ett betydelsefullt tecken, att det är Schiller, frihetens skald, från hvars monument täckelset skall falla samtidigt med krigets slut. IIvilket nytt Berlin skall han icke se omkring sig! Här skall så hoppas man — hädanefter det tyska folkets hjerta klappa. Hvad Tyskland aldrig egt, en medelpunkt, det skall det få här. Här skall man se och höra dess bästa män. Man skall hädanefter veta, hvad Tyskland vill, när Berlin talat. Ilvad Berlin af egna medel och eget initiativ aldrig skulle kunnat bli, det blir det nu genom Tysklands frivilliga hyllning: en verldsstad. Redan nu byggas i vida kretsar nya palatser för emottagande at de gäster, som vi vänta. Redan betäckes det öppna fältet med nya qvarter för kommande befolkningar. Der vi för fem år sedan plockade violer, der våxa nu upp hus och gator; vår ungdoms lekplatser stenläggas med guld. Men älven då sådana herligheter sväfva för våra ögon, kunna vi icke fördölja, att den sista stationen var mycket bedrötl g och sorglig. Huru skulle också annat vara möjligt. Allvarlig och tyst förflyter denna långvariga vinter. Det har aldrig varit så tyst i Berlin. Inga konserter, inga baler, inga kalaser. Annars förnam man äfven i det puritanska Berlin vid denna tid ett svagt eko af fastlagslynne. Man öfverlemnade sig åt konstens och förströelsens njutningar; man träffade hvarandra i salongerna, man samtalade om nyheterna från hofvet och societeten. Men nu stå våra konsertsalar öde, utom då tillafventyrs ett requiem uppföres och våra kongl. slott stå tomma, fastan de forvandlats till kejserliga. Det enda, som vår kejsarinna besöker — och Gud välsigne henne derför! — är sjukhusen, folkköken, armodets och lidandets ställen. Våra damer äro i barackerna, och vår ungdom är i fält. Gladjelöst och inåtvaändt är detta Berlin. Unter den Linden råder icke det vanliga lifvet. Man ser ingen lyx på de ställen, der den brukade utvecklas; de lysande ekipagerna ha försvunnit, Gatorna tyckas ha antagit en helt annan fys ognomi: de tunga forvagnarne ha alldeles undanträngt de förnäma landåerna. Rader af vagnar, högt lastade med kistor och balar, röra sig oupphörligt hän mot bangårdarne och hämma icke sällan passagen för de lättare fortskaffningsdonen: det ar provianten, som går till Frankrike. Och från bangårdarne dånar nästan lika regelbundet tungt vagnsrassel genom våra gator, med denna jernklang som vi nu äfven lärt oss att känna: det är krigsbytet, kanonerna, mörsarne ech mitraljöserna, som föras till vara vapendepoter. Så rulla Irankrikes. fästningar hit! Ända tills vapenstilleståndet för fjorton dagar sedan hade segren äfven andra stämmor: neml. tidningspojkarne, hvilka syntes punktligt hvarje middag och iorde sina budskap ända till den aflagsnaste Thiergartenstrakten. Från alla håll ljöd det då: -Neueste Depesche! med en egendomligt gäll och genomträngande tonvigt på den första statvelsen, och derpå följde der grosse Sieg, eller om deuna saknades, något annat stort af deras egen uppfinning. En gång hette det: ÅrOSSes Bombardement aut Paris! Ganz Frankreich steht in Flammen! en annan gång: Grosser Capitulationsvorschlag vor Paris! eller -Grosser Sieg bei Lehmanns! (Le Mans). Nu är det alldeles tyst, och ett tillstånd at angslig förvantan råder. Den plats på Litfasspelarne, der de röda depescherna hittills lyst, betackes nu af tvenne hvita blad. Måtte de vara fridens oliveblad! Detta ord uvilar nu på allas läppar. Iljertat klappar lifligare. när man tänker derpå; uar man betänker, att de hunaratusenden tappra mån och ynglingar, som genomstått kriget och fått behålla lifvet, nu skola aterlemnas åt hemmet, den husliga harden, kärleken! Vi börja här att sakna bränsle, derför att man under den siberiska kölden förbrukat dubbelt så mycket som vanligt och Jernvägarne icke bringa någon ny tillförsel. Kos och cokes ha vi alls icke mera, och för att få litet ved, eit stycke torf, måste man på det högsta anstränga sig. Våra husmödrar klaga högt. Det är väl, att fredsunderhandlingarne äro I gång, annars skulle Frankrike alldeles omvändt ; spjutet, och under uei Paris hungrade, skulle Berlin frusit. Men nu blåser en god vestanvind, snön smälter och termometern staer. Man talar redan om kejsarens återkomst — huru tort vänjer man sig icke vid det nya ordet, fastän vi ännu allijemt icke veta, hrvar de. kongliga upphör och det kejserliga börjar. Våra skadespel t. ex. ha ännu alljemt förblirvit kongliga, och det skulle likväl skada dem I minst, om de blefve kejserliga! Stora, herliga dagar I förestå oss. Huru hjertligt skola vi icke välkomna våra hjeltar och buru trösterikt, att vi redan kunna våga att tänka på deras återkomst! Det börjar också visa sig ett rörligare lif på de andliga områdena. De förträssiiga föreläsningarne i Handtverkstöreningen besökas gerna, och med litligt deltagande har man der hört Carl Frenzell, Friedrich Kapp, A. Bernstein o. a En talrik och elegant publik samlas två gånger i veckan i Vanföre ningens präktiga sal, der Robert Prutz öppnat en följd af tored at de sista femtio årens historia Ämnet skulle icke kunna vara mera tidseuligt valdt, och den värme, den vältalighet, den skaldiska Schwung, med hvilken Prutz uttrycker sig, ha för länge sedan j j i j j j