Göteborgsposten – 3 mars 1871, sida 3

blandade i ett eller annat uppror. — Vi hoppas, att ett så nesligt förfarande icke måtte vinna bekräftelse. Polackarne ba tagits som franska krigsfångar, och folkrätten fordrar att de såsom sådana åter utlemnas. Inom Englands underhus har interpellation gjorts, huruvida kapt. Hozier haft i uppdrag att till kronprinsen af Preussen öfverbringa lyckönskningar från drottningen med anledning af de tyska vapenbragderna. Härtill svarade Gladstone, att han måste protestera mot, att privata handlingar mellan de höga personligheterna gjorts till föremål för parlamentsförhandlingar. Det budskap, som Hozier bragte kejsar Wilhelm och kronprinsen af Preussen, hade ingen politisk betydelse, utan voro blott uttrycket för frändskapliga känslor, hvilka ingalunda komprometterade Englands neutralitet. Att man emellertid i England har skäl att skarpt se upp, framgår af följande depesch af d. 10 Aug. från lord Granville till Englands sändebud i Berlin, lord Loftus, hvilken faktiskt ådagalägger, att britiska regeringen på allt sätt motarbetat dåvarande franska regeringens bemödanden om att erhålla allianser och sålunda hindrat Frankrikes räddning, af hvilken Englands egen politiska framtid dock i så hög grad beror: Mylord! Det preussiska sändebudet har upprepade gånger talat med mig om åtskilliga rykten, angående hvilka han sökt af mig inhemta närmare upplysningar. Det första ryktet går ut på, att Frankrike och Italien afslutat en traktat, i hvilken sistnämnde makt förpligtat sig att ställa 100,000 man till Frankrikes förfogande och erhållit rättighet att efter freden besätta Rom. Jag svarade grefve Bernstorff, att jag icke trodde på tillvaron af en dylik traktat. Den italienska regeringen hade meddelat drottningens regering, att hon emottagit en dylik anmodan af Frankrike och önskade att erhålla bistånd för att kunna motstå en sådan påtryckning. Härpå hade England svarat, att oaktadt det icke för ögonblicket låg i dess politik att öfvertaga positiva förpligtelser med hänseende till en kombinerad neutralitet, var det dock redo, att om det dermed kunde hjelpa den italienska regeringen att motstå denna yttre påtryckning, träffa öfverenskommelse med Italien i det syfte, att ingendera af de två makterna uppgaf sin neutralitet, utan att utvexla åsigter och utan ett ömsesidigt meddelande om hvarje politisk förändring. Sedan den italienska regeringen mottagit detta svar, gaf den med värma sitt samtycke till ett dylikt arrangement. Ett annat rykte vände sig em, att man satte en allians mellan Frankrike och Österrike i förbindelse med en väpnad organisation af Galizien. Jag lät grefve Bernstorff veta, att jag redan ansett det för nödvändigt att varna den österrikiska regeringen för, att många omständigheter väckt misstanka hos kabinetten i Petersburg och Berlin med hänsyn till dess neutralitet; men jag hade af den österrikiska regeringen mottagit en försäkran, att den var fri från hvarje förpligtelse och vore redo att öfverenskomma med Hennes Maj:ts regering om en fortfarande neutralitet. Hvad det tredje ryktet angår, nemligen att Frankrike, Österrike, Italien och Turkiet hade afslutat en traktat, hvari de ömsesidigt garantera hvarandra sina torritorier och hvari de tre sistnämnde makterna förpligtiga sig att alliera sig med Frankrike, om det skulle lida nederlag, kan jag blott säga, att jag icke haft någon kännedom härom och att en sådan traktat efter min tanke icke blifvit undertecknad. Grefve Bernstorff riktade äfven min uppmärksamhet på Danmark, som Preussen fruktade att genom Frankrikes påtryckning se inveckladt i detta krig; konungen af Danmark önskade att blifva understödd mot denna tryckning och kabinettet i Petersburg hade uttalat sin önskan att för detta ändamål göra ett gemensamt steg med England i Paris. Jag påminte emellertid IH. Exc. om, att jag redan tre gånger omnämnt, huru önskligt det skuile vara, att Preussen med en vänskaplig öfverenskommelse aflägsnade frestelsen för Danmark att gifva efter för Frankrikes uppmaningar. Jag tillade, att jag förra veckan erhällit kabinettets bemyndigande att meddela baron Brunnow (Englands sändebud i Petersburg), att jag skulle tara redo till att aftala med honom, vid hvilken tid och på hvilket sätt man skulle göra Frankrike föreställningar och enträget uppfordra det, att icke egga Danmark till en politik, som skulle vara stridande mot landets intressen.