Göteborgsposten – 3 mars 1871, sida 3

Från Bordeaux skrifves till Rappel: Den radikala venstern har beslutat att samlas hvarje afton kl. 39 i en särskild lokal, för att under förberedande diskussioner ötverenskomma om de resolutioner, som böra gemensamt fattas af demokratiens representanter. Under sammanträdet d. 19 Febr. konstituerade den sin byrå: Ordf. Victor Hugo, v. ordf. Louis Blanc och Scholeher, sekreterare Charles Floquet och Brisson, skattmästare Clemenceau. Venstern har äfven beslutat en adress till klsas och Lothringens representanter. Detta manifest, redigeradt i partiets namn af Henri Brisson, bekräftar nödvändigheten af att till hvad pris och under hvad risk som helst upprätthålla vårt områdes integritet, och förnekar nationaliörsamlingen att åt främlingen ötverlemna befolkningar, hvilka hjeltemodigt visat sig vilja vara fransmän. På förslag af Louis Blanc beslöt mötet att afsända ett bref till Garibaldi med protest mot den förolämpning, sem tillfogats den store patrioten af den reaktionara majoriteten, hvilken vägrade att höra honom. Louis Blanc fick i uppdrag att uppsätta denna skritvelse, som skall skickas till Caprera. Den radikala vensterns klubb räknar omkring 50 medlemmar. Så fort freden undertecknats, skall nationalförsamlingen genast lemna Bordeaux: men allderstund lagstiftande församlingens byggnad i Paris ej kan rymma alla de deputerade, ernar man välja slottet i Versailles till samlingsplats. I Paris börjades förliden vecka utgifvandet af on ny tidning Le Cri du Peuple, hvars första ledande artikel hade till rubrik: Paris säldt. Förf. är mycket vred på förrädarne, bland hvilka han äfven räknar Jules Favre. Han lofvar, att inom två år hungersnöd och bankrutt skola ha hämnats franska folket. Den, som nu passerar förbi någon afjernvägsstationerna i Paris, skall ötverraskas af den mängd stadsbud och bärare, som trängas kring utgångssalarne. Förr, då trafiken likväl var i full verksamhet, syntes deras antal ganska ringa och ofta sökte man sörgäfves efter dem. Om man uppmärksamt ger akt på dessa pereoner, finner man ep del klädda vida bättre än deras stånd höfves; andra ha hvita händer och synas föga vana att handtera bördor. Några synas till och med skygga för att anlita de resande och ha följaktligen föga tillfälle till förtjenst. De underrättelser man erhållit om dem bekräfta hvad vi vid första åsynen gissade. Bland dessa bärare finnas män af olika yrken och samhällsklasser, hvilka nöden och olyckan tvungit till detta mödosamma arbete, hvilket dock skänker så ringa afkastning. Stackars män! skrilver en tidnirg. Då man ser dem, kan man fatta den oundvikliga nödvärdigheten för dem, att ekaffa s g en sysselsättning, sak samma hvilken, blott den ger bröd. Theåtre Frangais öppnade sina portar d. 19 Febr. Utom några pjeser af den vanliga repertoiren söredrogos några deklamationsnummer. I vestibulerna till åtskilliga mairier, komma svarta taflor af marmor att anbringas, bärande i sörgylda bokstältver namnen på de nationalgardister, hvilka stupat framför fienden. Förläggaren Lacroix kommer i dagarne att ulg fva en del anteckningar, hvilka rättsardiga Gambettas handlirgar och verksamhet. Detta räufärdigande är grundadt på en serie outgilna depescher från general Trochu och på en mängd hemliga bref, undertecknade af försvarskomitens ledamöter. Den berömda porlinssabriken fi Sevres har Jyckats oskadad, undgå krigets törö delser. Garibaldi och öfverste Basso anlände d. 16 Febr. till Caprera. La France säger, att utan tvifvel flera millioner blifvit utgisna under kriget, hvilka finansutskottet icke kunnat finna reda på i råkenskaperna. Man börjar utrymma den i Tuilerierna inrättade ambulansen. De olika ministerierna komma att alla inrymmas derstädes. Hr Thiers har till sin sekreterare kallat Sixtius Aude, Institutets sekreterare. En badensisk fältläkare vid ett lasarett i Dijon skrifver, att han talat med en vice fältvabel, som varit tillstädes vid händelsen med den s. k. brände friskyttskaptenen. Denne vice sällvåäbel hade med sitt folk omringat slottet i Pouilly, då kaptenen för dervarande friskyttar närmade sig honom med orden: Jag är er fånge. Faltväbeln ville likväl ej bry sig derom, så länge nans folk, 150 man, höll sig i andra våningen at slottet och derifrån sköt på de tyska soldaterna. Säg dem, att de gifva sig, annars sätta vi eld på huset. Kaptenen skulle gå uppför trappan till sitt folk, då han träffades i ryggen af en kula från de sina, föll framstupa och förblef liggande. Fältväbeln skulle gerna velat taga ut liket, men kunde icke för friskyttarnes eld. Nu lades bränsle under trappan, då be belägrade gåfvo sig. — Historien om den brände friskyttekaptenen saknar således icke vLall grund, såsom det först bette från Versailles. Vi skalle vilja tro på den tyske saltvabelns berättelse; men några anmärkningar tränga sig dock på oss. IIvarför skulle sriskyttarne skjuta sin egen kapten? Huru kunde do uppifrån skjnta den uppför trappan gående i ryggen och icke i bröstet? — Den baden iske tältläkaren säger att tyska läkare närvarit vid en besigtning af kaptenens lik, då man funnit skotsåret i ryggen och i detsamma en minigkula (fransk kula). Ett protokoll skall ha uppsatts häröfver. Härtill anmärka vi med en tysk tidning: Sedan Garibaldi i en dagordre officielt omtalat händelsen (med den brände kaptenen), så synes det oss äfven vara 2 0 — 4 1 — 99.9D Ah ah mm KK mm AR — — AR AA Km — Nn — — — — G