Göteborgsposten – 3 mars 1871, sida 2

Raby då vi komalt dit, och jag är fåfäng nog att tro att det skall göra honom mindre förargad för den stackars gamla kyrkans skull. — Kom då, sade Raby, ty för närvarande är jag förargad tillräckligt. Iman de huano halfvägs till kyrkan, var det någon som ropado bakefter dem, och då de vände sig om sågo de doktor Amboyne komma efter dem. De stannade tilldess doktorn hunnit fram till dem. Han hade hört hela förhållandet framställas af Little och talade i mycket berömmande ordalag om sin patient. Då Raby helt torrt fråget honom om han gillade att hans patient vanhelgat en kyrka, svarade han helt kalt att han ej ansåg det ha gjort någon särdeles skada, alldenstund kyrkan ej begagnades till gudstjenst. För att förekomma en het dis ut, bad Grace doktorn ej iolåta sig i denna fråga utan i stället säga henne huru det var med Little. — Åh, han har fått några svåra kontusioner, men det är ingenting farligt. Han är i goda händer, det kan jag försäkra er. Jag mötte honom spatserande ute med sin sköterska, och j g måste bekänna att jag aldrig sett ett vackrare par. Han är mörk, hon är blond. Hon liknar den antika statyen af Venus, stor utan att vara klumpig; han är mager och senfull. Ilan lutade sig mot hennes skuldra och hennes ansigto och ögon voro riktade mot honom med ett så djupt uttryck att jag sade till mig sjelf — Hm!