Göteborgsposten – 28 februari 1871, sida 2

stolt som han var, offentligen erkännt som sin nevö? Detta kunde ej väntas. Men det var någonting annat som kunde väntas, nämligen att dörren inom några få dagar skulle bli med förakt stängd för Frederick Coventry, dem förrädaren, som brutit sitt högtidligen afgifna löfte och förrådt sitt lifs räddare till dem som varit så nära att mörda honom. Little skulle naturligtvis misstänka honom, och fången skulle utan tvifvel vid undersökningen gifva någon ledning till upptäckten af sammanhanget. Kallsvetten trängde fram på hans panna, då han tänkte på att samme polistjensteman som han vändt sig till skulle vara närvarande vid undersökningen med Cole och vara färdig med den bristande länken, ifall den skulle saknas då det vore fråga om att leta sig till händelsernas källa. Han tänkte allvarsamt på att lemna landet genast. Då han fann att ingen observerade honom, lemnade han rummet och började gå fram och tillbaka i förstugan. Hans tankar togo nu en praktisk form. Han måste muta fången för att denne skulle hålla sin tunga. Men huru? när? och hvar? Efter denna natt torde det ej bli tillfälle att säga ett ord till honom. Under det han funderade härpå, passer de Knight, taffeltäckaren, genom förstugan. Coventry hejdade horom och frågade hvar fången var. — Han är i det rum, dit squiren tillsade os: föra honom, sir. (Forts.)