Göteborgsposten – 28 februari 1871, sida 1

— Oh, hära rysligt! utbrast Grace som blef helt blek. Men jag skall göra slut på allt detta. Jag har fått nyckeln och jag har tillåtelse och jag skall — oh, mr Raby, det ligger något under allt detta, som vi ej kunna ana. Hon sprang fram till taflan, öppnade hänglåset och vände taflan om med Jaels tillhjelp. Då reste mr Raby sig upp och tycktes strida med sig sjelf; men han hvarken hindrade eller uppmuntrade Grace Cardens handling. Det fanns ej en enda menniska i rummet, som ej var mer eller mindre nyfiken i afseende på taflan; alla närmade sig derföre densamma, alla utom mr Raby, hvilken stod stilla, synbarligen upprörd, ehuru passiv. Ljusskenet soll rakt på taflan och det älskliga ansigtet, de lifliga dragen, de strålande mörka ögonen tycktes lefvande. Graces första intryck voro öfverraskning och beundran. Men under det hon betraktade taflan erinrade hon sig hvad Henry sagt, och en hel mängd idåer genomforo hennes hufvud. — Ack huru vackert! utropade hon. Ni har rätt, fortfor hon vänd till Henry; detta ansigte borde ej döljas för verlden. Oh, hvilken likhet! Se på honom och sedan på henne! Kan jag misstaga mig? Hon riktade denna fråga till hela sällskapet och hvars och ens nyfikenhet steg till sin högsta höjd; man började jemföra den mörklagda skönheten på väggen med den mörklagde unge mannen. Orden ådrogo sig mr Rabys uppmärksamhet. Äfven han närmade sig nu taflan,