Göteborgsposten – 27 februari 1871, sida 1

presentant med mera point dhonneur; men ban fick trösta sig med att 66 af dem nedlade sina Jjudlösa och väl hoprullade voteringssedlar i den bruna lådan — i voteringsurnan som det heter när man skall tala högtidligt — och sålunda gillande hans åsigt. Man kan dock ifrågasätta om deras opinionsyttring under on så väl bevarad anonymitet är af särdeles värde ens för hr Jöns Pehrsson. Sedan första hulvudtitelns reglering blifvit oförändrad öfverigek Andra kammaren till den nästföljande, som omfattar justitiedepartementet; och så uppstod en liflig diskussion derom antingen en lagbyrå eller en lagberedning skulle inrättas. Diskussionen härom var af desto större intresse, som ganska goda skäl anfördes för begge förslagen. Regeringen hade endast önskat en lagbyrå, bestående af tre ledamöter, hvilka skulle arbeta under justitiestatsministerns ledning, och till deras aflöning begärdes 24,000 rdr årligen. Statsutskottets pluralitet förordade väl en sådan lagbyrå, men avgaf ej ledamöternas antal och nedsatte aflöningsanslaget till 20,000 rdr, hvaremot reservanterna i utskottet föreslogo att en lagkomitå, kallad nya lagberedningen, skulle tillsättas och med instruktion af K. M:t förses. Detta förslag, med några mindre väsendtliga redaktionsförändringar enligt hr Carlns sramställning, antogs at Andra kammaren med 88 röster mot 80. Första kammaren hade förut antagit statsutskottets förslag, hvilket justitiestatsministern förordade. Den ifrigaste motståndaren mot förslaget om en lagbyrå var häradsh. Carlåön, som nödvändigt ville hafva en ny lagberedning, en såväl i yttre som inre måtto mera storartad institution, som skulle arbeta oberoende af justitiestatsministern och sysselsätta sig med lagens kodifiering. Nyttan af en sådan institution bestriddes icke af h. exc. Adlercreutz, men han framböll dock vigten af att sådana lagar och författningar, om hvilkas utarbetande riksdagen redan gjort framställning, måtte blifva tramlagda, hvilket vida skyndsammare kan åstadkommas af en lagbyrå, som af jusstitiestatsministern får sig förelagdt hvilka författningar den skall till behandling företaga. Sådana lagförslag kunde af justitiestatsministern för riksdagen framläggas, hvaremot icke med absolut visshet kunde antagas först och främst att en lagberedning, sådan som hr Carln tänkte sig den, ville arbeta på samma sätt som lagbyrån borde, och dernäst att lagberedningens arbeten alltid skulle blifva sådana att de af justitiestatsministern kunde, i öfverensstämelse med hans åsigter, för riksdagen framläggas och af honom till antagande förordas. Under diskussionen gaf äfven h. exc. Adlercreutz ganska oförbehållsamt tillkänna den förhandenvarande bristen på så utmärkta rättsvetenskapligt bildade män som erfordrades för en lagberedning, hvars åliggande skulle blifva att kodifiera lagen på sådant sätt som hr Carlen framställt, hvaremot tillgång på kunskapsrika män redan förefanns för anställning i en lagbyrå. Efter dessa upplysningar, hvartill ytterligare lades att till en kodifiering af lagen skulle årtionden erfordras, är det mer än förunderligt att Andra kammarens majoritet ändå fattade ett beslut, som gick ut på den mera storartade, men mera långsamt arbetande apparaten, då annars inom denna kammare så stor håg råder för skyndsamt arbete till bästa möjliga pris. Det förefaller nästan, som hade de 88 någon dunkel föreställning derom, att en lagbyrå skulle göra något afbräck i den vid hvarje riksdag framträdande åtrån att väcka motioner om förändringar i nu gällande lagar och författningar, alltid under uttalande af den begäran att K. M:t ville på sätt lämpligast vore låta — — d. v. s. tillsätta en komitö. Det har ofta visat sig att representanter yttra sig mycket obenäget om komitter som varit tillsatta, men dock icke äro obenägna att gå in i komitåer som skola tillsättas. Emedan denna fråga var af sådan beskaffenhet att endast män med högre insigter kunde i den uppträda, blef man helt och hållet befriad från dessa talare, som i vanliga frågor upptaga tiden utan gagn. Emellertid, såsom saken nu gestaltat sig i begge kamrarne, kommer frågan att afgöras genom gemensam votering, hvars utgång utan tvifvel blir bifall till statsutskottets, af justitiestatsministern biträdda förslag. Mot bifall till det af regeringen begärda och at statsutskottet förordade anslaget till ordnande inom Nya Varfvet vid Göteborg af ett för fångar af mankön afsedt straffarbetafängelse, uppträdde med mycket eftertryck två ledamöter i Andra kammaren, neml. hr J. Lindström och hr A. V. Kallstenius, den förre emedan han ansåg att ett så dyrbart etablissement borde reserveras till något vigtigare ändamål, eller ock försäljas, helst i senare fallet för köpeskillingen, möjligen en del deraf, ett mera ändamålsenligt straff-fängelse på annat ställe kunde uppsöras; — den senare emedan han ansåg inrättandet af de föreslagna