Göteborgsposten – 24 februari 1871, sida 3

1 Den franska nationaltörsamlingens president, republikanaren Grvy, är en kall och förståndig politiker, som i följd af sin fasthet och konseqvensen i sin politieka hållning under väl tretio år åtnjutit stor aktning bland j republikaner af äfven de mest högröda färgskiftningar. Han föreslog i 1848 års konstituerande församling ett förslag, som afsåg alla pretendenters och alla diktatorers författningsenliga uteslutande från verkställande makten i den republik, som skulle grundas. Hans törslag blef icke antaget; men vi erinra derom, för att beteckna den mans ståndpunkt, gom nationalförsamlingen i Bordeaux utsett till sin president. En af vice presidenterna, br Martel, var inom kejsardömets lagstiftande kår en af ledarne för den venstra centern, hvilken dock städse mera lutade till venstern, än till mellanpartiet. Den andre vice presidenten, Benoist dAy, förde under de s. k. Decemberdagarne ordet vid det sammanträde, som förklarade den men-ediske presidenten (Ludvig Napoleon) utom lagen, dekreterade, ehuru utan påföljd, hans häktande och slutligen sprängdes med bajonetten. Den tredje vice presidenten är akademikern Vitet, en politisk, men icke synnerligen anmärkningsvärd personlighet. Bland församlingens questorer må isynnerhet hr Bazees namn framhållas. Det var han som i November 1851, 1å dagar före statsstrecket, inkom till konstituerande församlingen med ett sakerna till deras spets drifvande förslag, enligt hvilket nationalförsamlingen skulle gentemot den till statsstrecket sig rustande presidenten taga i anspråk för sig befälet öfver pariserarmån under befäl af en af densamma tillsatt general (Changarnier skulle då dertill utses). Det är tydligt, att nationalsörsamlingen i dessa val uttalat den bestämdaste reaktion mot det napoleonska andra kejsardömet, det 8. k. Decemberregementet. Detsamma visar sig vara sallet med Thiers utnämnande af sändebud vid de olika hofven. Såsom sändebud i Petersburg (förut general Fleury) nämnes orlanisten grefve Remusat. Kort före revolutionen år 1848 var han medlem af det kabinett, i hvilket äfven Thiers hade säte. Efter statskuppen 1851 drog han sig tillbaka till privatlitvet. Såsom franskt sändebud i London (förut Latour dAuvergne) nämnes fursten af Broglie, bekant genom den politiska roll, han spelade under Julimonarkien, och den del han hade i dess befästande. År 1832 ingick han såsom utrikesminister med Guizot, Thiers osh marskalk Gerard i en minister, som varade tills 1836. Till sändebud i Wien skall legitimisten, hertigen af Noailles vara utsedd. Under restaurationsregeringen var han pair af Frankrike; i poltiken har han icke spelat någon framstående roll. En tidning anmärker: Med Thiers val till chef för Frankrikes exekutiva makt synes den franska historien blifva för 30 till 40 år tillbaka i tiden; personer och minnen dyka upp, hvilka man för längesedan ansett både gömda och glömda. Det är betecknande, att den yngste af de här nämnda 3 diplomaterna, hertigen af Noailles, är 69 år gammal, de båda andra äro likasom Thiers sjelf födda i slutet af förra årbundradet; Broglie är tillochmed 78 år gammal. De äro alla tre framstående medlemmar af franska akademien och he fva förvärfvat sig ett aktadt namn som författare. En annan fråga är, om dessa representanter för en försvunnen generation och en försvunnen tid skola vara lämpliga att under närvarande brydsamma förhållanden föra Frankrikes talan i utlandet. WWAWAWLW—W——— ne RS ER TREES FD EE