Göteborgsposten – 23 februari 1871, sida 2

derhän att två lägo på golfvet öfver honom, medan Colo stod öfver dem alla tre, färdig att slå till. — Håll honom nu så, medan jag uaffirdar honom, ropade Cole och höjde sin mordiska bly iska. Ner föll ett slag på Littles skuldra, hvilket på ett hårsmån när hade träffat hufvudet. Åter föll ett slag med fruktansvärd kraft. Ända dittills hade han kämpat utan att yttra ett ord, Men nu då striden urertat till ett blott slagtande, utropade han i sin ångest: — De vilja döda mig! Min mor! — Hjelp! Mord! Hjelp! — Ja, du skall aldrig smida något mera! röt Cole och åter föll den tunga blypiskan. — IIjelp! Mord! Hjelp! skrek offret mera svagt. Den mordande blypiskan höjdes ånyo för att nedfalla på den unge munnens hufvud. Under det de båda karlarne nu höllo det förtviflade offret i afraktan på att det skulle få det sista slaget och Cole höjde sitt vapen, såg Heury en blixt hvilken straxt åtföljdes af en knall. Cole skrek till och sänkte sin blypiska; hans ansigte betäcktes inom ett ögonblick af blod. Jemrande sig betäckte han ansigtet med händerna; i ögonblicket derefter hördes en ny kuall, och denna gång betäcktes hans händer af blod. De andra sprungo så fort de kunde upp mot altaret. Cole försökte följa dem, men Henry fastän svag och lidande af slagen grep tag i hans knän, och i nästa ögonblick var platsen uppfylld af män bärande facklor och blixtrande