— Gången till kyrkan? frågade Grace darrande. — Ja, och alla svärddansarno med honom, svarade Jacl och vred förtvislad sina händer. De gamla hade ett ordspråk så lydande: Bättre en arme af hjortar med ett lejon till anförare än en armå af lejon med en hjort till anförare. Svärddansarne voro modiga och dugtiga karlar emot en fiende af kött och blod, men rädda stackare då det gillde det öfvernaturliga, anförda af Guy Raby närmade de sig dock den gamla kyrkan med temligen säker hållning, ehuru de höllo sig ett stycke efter sin anförare. De hade fått ordres att marschera framåt i djupaste tystnad. Vid sista krökningen af vägen gjorde deras anförare plötsligt halt och i det han hukade sig ner vinkade han åt sina karlar att hålla sig stilla: han hade sett åtskilliga mörka figurer sysselsatta vid kyrkodörren. Efter några minuters rekogaoscering reste han sig upp och hviskade till sina karlar att följa sig. Marschen påskyndades nu betydligt och mr Raby med sin dubbelbössa i haud bihehöll forttarande nägra alnars försprång. Hans män följde efter så ljudlöst de kunde, och hvarochen kunde se att kyrkan var upplyst inuti. Den unge man som på detta sätt hotades af två olika fiendtliga band förtjenade verkligen att behandlas bittre af sina medmenniskor. Ty, ehuru förhållandena vid denna tidpunkt voro allt annat än lyckliga för honom sjelf, arbetade han några timi j ö ö j