Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 2

mit, och tager den likväl så talangfullt redigerade tidskriften dermed afsked af allmänheten samt upphör med sin verksamhet, yttrande i afskedsorden: Det tidskifte, under hvilket vår verksamhet fortgått, har såväl för hela Europa, som särskilt för Norden varit af genomgripande betydelse. Den europeiska maktställningen har under denna tid undergått väsentliga förändringar, hvilkas inflytande i en icke aslägson framtid måste sträcka sig äfven till Norden. På användningen af den beredelsetid, som ännu återstår, beror, menskligt att döma, icke allenast Nordens framtida utveckling, utan äfven dess tillvaro såsom sjelfständig lem bland de europeiska folken. Till skydd härför må den Nordiska stammen sluta sig tätt tillsammans och i afvaktan på gynsamt tillfälle dertill, hvarje dess gren omsorgsfullt vårda och utveckla sin egen kraft. AU vår kraft kan snart komma att tagas i anspråk för häfdandet af vår rätt att vara till. Medlen att skydda vår nationela tillvaro heta: Folkupplostran och Folhberäpniny. Må dessa båda mäktiga medel sammangjutas till ett helt, hvarur en ny framtid, värdig Nordens minne och Nordens förhoppningar, må uppspira för ett ungt, fritt och mäktigt Norden! — Vare denna önskan vårt slutord till våra läsare ! Det rikhaltiga häftet innehåller en lefnadsteckning öfver Orla Lehmann af A. C. Raab; forts. af artikelserien Billedhuggerkonst i Nutiden i Norge, Sverige och Finland af Ph. Weilbach. Hr Weilbach synes icke hysa någon synnerlig högaktning för vårt lands nu lefvande bildhuggare, och särskilt utfaller hans omdöme om Molin så strängt, att utgifvaren tillochmed ansett sig böra låta det åtföljas af den ursäkten, vatt förf. från början förklarat sig skola bedöma Nordens konstnärer från dansk synpunkt, och denna måste vara något blöd, om följande yttrande öfver Bältespännarne skall vara ett uttryck af denna synpunkt: Vi stå framför en outförd skiss, icke fulländadt konstverk ; vi stå inför en tanke, som är djerft gripen, men icke konstnärligt utarbetad, icke plastiskt känd. Och hela det andliga udbytte gruppen borde ha lemnat som konstverk går förloradt; ty åskådaren får icke ett enda rent intryck. Hvarken förfäran öfver den fruktansvärda kampen, ty den försvinner vid åsynen af den onatur, som genomgår utförandet; icke heller glädje öfver menniskokroppens skönhet, smidighet och kraft, ty det är icke menniskor, utan ofantliga kolosser, som här drabbat samman! Ett intryck får man dock, och det kan med skäl kallast smärtsamt; det är intrycket af, att en andlig begåfning, med sinne för anordning, icke utan känsla och förmåga af plastisk framställning, låtit sig af modet hänföras till att lemna ett omoget försök i det stora, det våldsamma, och tyvärr af modets publicum helsats som en ny plastikens Messias. Hr C. Rosenberg har lemnat slutet at sin märkliga politiska afhandling ÅBöhmen, Galitsjen og Österrig, i hvilken han lifligt och med vaken blick påpekar de faror, som hota Österrike i en snar tramtid. Han säger bl. a.: Ingen europeisk stat hotas hårdare af det skedda (i Frankrike), än Österrike, den fara för dess tillvaro, som hvarje tänkande iakttagare måste se i de tyska vapnens seger öfver de franska, har nu blifvit uppenbar för alla. De ögonblickliga utsigterna kunna vexla många gånger. Europas, isynnerhet Englands statsmän kunna hoppas blindt nog på fredens bevarande och vara hänryckta öfver Rysslands hofsamhet, börskurserna kunna ofta nog löpa upp och ned, England och Österrike kunna länge nog rygga tillbaka och rygga tillbaka för den svåra dusten: ett ögonblick skall likväl inträffa, då svärdet måste dragas. Ty det är naturligt, att Ryssland, innan det så groft utmanade Europa (i Svartahafsfrågan), gjort sig redo till att med vapenmakt häfda sin nya stallning, och att det icke skall stanna på den åter beträdda banan, förrän det stöter på väpnadt motstånd; men Österrike kan icke — ännu mindre England — tåla ryssarne i Konstantinopel; det kan icke tåla, att de kristna befolkningarne på den grekisk-turkiska halfon bli verktyg i Rysslands händer; ty de skola då ögonblickligen bli vända mot Österrike sjelft; en dylik ställning, omsluten af jättens armar från norr, söder och öster och tryckt intill hans bröst, måste Österrike med den yttersta ansträngning värja sig emot. Det vet man äfven mycket väl i Ryssland, bland hvars statsmän man för länge sedan insett, att det icke längre bör heta, som i Catharina II-a tid, att vägen till Konstantinopel går öfver Krim, utan tvärtom: vägen till Konstantinopel går öfver WienI en uppsats Om Sveriges landtförsvaraf en vicke-militär fordras varmt, att statsmakterna nu skola med kraft gripa sig an för ordnande af vårt försvarsverk. Martin Weibull har lemnat ett ytterst intressant bidrag till Skandinaviens historia i en uppsats Freden och förbundet i Lund 16794, hvilken vi antega blir spridd äfven i separat tryck. Det är med saknad vi lägga ifrån oss det väl redigerade häftet och med detsamma taga afsked at Nordisk Tidskrift, som så talangfullt arbetat för sin föresatta id: Nordens enhet. Flottan, Vid Karlskrona station skola nedannämnde fartyg rustas: Korvetterne Norrköping och Josefine för att försedda med fulla förråd kunna inmönstras omkring d. 26 nästk Juni och utsändas på öfningståg i aflägsnare farvatten; korv. af Chapman för att försedd —