Göteborgsposten – 21 februari 1871, sida 2

fäl af tre officerare från samma regemente afmarscherat till stället. Warbergs postkontor. Generalpoststyrelsen har beviljat t. f. postmästaren i Warberg, Johan Adolf Strömberg, tjenstledighet från och med d. 19 d:s till d. 1 nästa Mars, samt förordnat e. o. kontorsskrifvaren And. Carlberg, att, på eget ansvar, under ledigheten förestå postmästaretjensten derstädes. Svenska Familj-journalens 2:dra häfte för innevar. år, hvilket i dagarne utkommit, innehåller bl. a. följande: Run-lejonets i Venedig minnen om Nordbor; Den arabiske hästen (m. illustr.); Carl Carlsson Gyllenhjelm (m. porträtt) Djefvulshålan i Derbyshire i England (m. illustr.); Huru skall man berätta sagor (m. illustr); Vårfrukyrkan i Köpenhamn (m. illustr:r); Då man är till (poem af Sehlstedt); I höga norden (med plansch: parti af Öfver-Kalix); Konserten på Tre Byttor (m. plansch efter en oljemålning af prof. Wallander); Fredsaposteln (poem); Lifvet i jorden (m. tllustr:r); En presthistoria; Något om Amager (m. illustr.) m. m. Tidskrifter. Februarihäftet af tidskriften Framtiden har kommit oss till handa. Detsamma innehåller en ganska intressant, om än icke något synnerligen nytt meddelande uppsats af I. Dietrichson: Den gammalkristna konsten i Roms katakomber, hvilken emellertid lemnar en väl affattad och för den stora allmänheten orienterande vägledning i en sak, öfver hvilken nyare sorskningar spridt en dager, som är af vigt för bedömandet af sammansmältningen mellan den hedniska kultens afton och den kristua kultens morgon. Förf. yttrar häröfver lika vackert som träffande: Vilja vi angifva hvad som utgör den nya stilprineipen (i kristendomens början), så kunna vi lätt utröna den genom att ställa de antika sarkofagerna mot de kristna, de antika väggmålningarne mot katakombernas. De antika framställningarne voro gripna ur det rent verldsliga lifvet: jagt, krig, kärlek voro deras föremål, och en mängd liffulla rörelser gifva en massa liniesköna profileringar åt deras reliefer, en mängd vexlande former åt deras målningar. Den äldsta konsten deremot griper sina motiv ur de kristnas mera kontemdlativa lif: frälsaren lärande mellan sina lärjungar, den bedjande i sitt inåt vända betraktande, herden mellan lammen o. 8 v. Naturligt vänder sig här allt mot en medelpunkt, kring hvilken det grupperar sig — och i stället för den framåt ilande, i profiler verkande) handlingen, inträder en face-framställning, äfven i skulpturen. Symmetrisk ordning och framställning en face äro sålunda egendomliga både för sarkofagerna och för katakomb-målningarne. Vi kunna nu, når vi skåda tillbaka på det intryck, hvilket dessa målningar göra, på deras likhet med och utgående från den antika väggmålningen, varsna det för den första kristna konsten egendomliga. Längt ifrån att kristendomens mot det eviga riktade skulle hindrat utvecklingen af en fri konstriktning, hvilket den skulle gjort, om den egt spiritualismens mörka, lifvet och naturen föraktande kännetecken, se vi denna starka, i inbördes kärlek, stundom under förföljelser, alltid i allvar och sedlig storhet lefvande församling barnsligt gladt smycka äfven dödens mörka boningar med lifvets glada färger. Långt ifrån att förakta konstens belydelsefulla lif, hangaf hon sig med förkärlek åt dess upplifvande verksamhet, och vid gafven stod ej då ännu benranglet med lian och timglaset, utan fridens och kärlekens ljusa englar i skepnad af genier, blommor, foglar, allt som egde skönhet, doft och sång, i innerlig förening med framställningarne ur det heligar krets. Det fanas ej ännu, såsom nenare i kyrkan, någon skiljaktighet mellan lifvet och religionen, och vid betraktande af dessa smyckade grafvar måste vi väl, om någonsin, påminna 683 apustelens sannt evangeliska ord till församlingen I Philippi: sFröjden eder i Herran alltid! (Phil. 4: 4). ku genomgående drag under katakombmålningarnes äldsta period är också, hvad jag aldrig sett framhållet, men som säkerligen ej är utan sin stora betydelse: det absolut ungdomliga, som genomgår och utmärker alla typer och figurer. Ej blott att Kristus framställes som en smärt yngling, ej blott att den bedjande bär prägeln af en ung qvinna, men äfven de typer, hvilka en senare tid vant sig vid att framställa som gamla, t ex. Noak, Abraham, bära här prägeln af ungdom,i af att i den verld, som kristendomen framställer, finnes icke förgängelse, ålderdom och död — i Kristus har Lallt blifvit nytt — och lifvet helgadt i evig, oförvissnelig ungdom. På denna uppsats följer en artikel af P. A. Siljeström Öm en fri högskola i hufvudstaden, samt forts. af den förtjenstfulla artikelserien, Svensk Språkforskning af V. E. Öman. Slutligen har den bekanta signaturen L. J. H. meddelat Några ytterligare upplysningar till besvarande af frågan om billiga jernvägar och deras trasikförmäga, hufvudsakligen bestående af utdrag ur främmande ingeniörers och tidskrifters yttranden om fördelarne af smalspåriga banor. Af hvilken åsigt man i detta hänseende än må vara, länder det likväl den mångårige förf. till beröm, att han med ungdomlig liflighet söker att. hålla allmänheten en vogus med ämnets utveckling i andra länder. Till sist innebålI ler tidskriften några bokanmälningar och en Månadsösversigt af utgilvaren, d:r C. v. Ber: i gen.