Göteborgsposten – 20 februari 1871, sida 1

öfver hans uppträdande just i detta ögonblick. De stirrade på honom, men sado ingenting. — Hör på, Simmons, sade Little, jng har varit hos er vän (irotait och bedt honom betala er för den tid ni skall förspilla med att uppsätta och glatta on ny sten. Han vill ej göra det. Sädan är er vän. Jag är deremot er ovän, så påstår föreningen. Nåväl, ovän eller ej, skall jag göra hvad Grotait ej vill göra. Jag skall betala er de fyra shillings ni förlorar i arbetsförtjenst, om ni vill låta denna sten stanna och sitter upp en annan i stillet. — ILIvad är det med stenen? — Den bäste domare som i det fallet finns i hela Hillsborough har sagt att den är skadad: Simmons stod butter mellan dem. — Jag önskar att jag finge vara i fred för er båda två, sade han, Nu har jag redan förspillt en god stund för ert prat. Han vände sig till Littlo och tillade: — äakta er sjelf. Det skulle kunna hända att ni vore i störro fara än jag. — Hvad är meningen med det? frågade Little i temligen skarp ton. Men Simmons tyckte att han sagt för mycket och bibehöll nu en envis tystoad. Henry vinde sig till Tucker: — Jag vet ej hvem ni är, sade han; men jag tager er till vittne att jag gjort allt hvad jag kunnat för denne envise idiot. Om han nu lider någon skada komme hang blod på hans eget hufvud,