Göteborgsposten – 17 februari 1871, sida 3

skulle de neutrala makterna helt säkert följa efter. Preussen skulle icke kunna göra motstånd, om den moraliska tryckningen af den allmänna meningen sålunda gjorde sig gällande till förmån för humaniteten och den curopeiska jemnvigten. — Lord Lyons svarade, att han gjort hvad som varit honom möjligt. Sedan IIohenzollern blifvit aflägsnad, hade fransmännen likväl varit otillfredsställda och begynnt kriget. Då Thiers frågade om det bifölls, att Favre reste till högqvarteret med begäran att republiken snart måtte bli erkänd, svarades honom, att detta vore omöjligt under närvarande omständigheter. Det fattades legal sanktion, och en vänskaplig förbindelse kunde blott ega rum sedan parlamentet uttalat sig häröfver och tillrådt drottningen att erkänna republiken. Thiers afreste der efter, högst tillfredsställd med det mottagande han rönt i England. Vid den derpå följande resan till Ferricres sökte Favre utan omsvep Englands intervention. — Granvillees svar af d. 4 Okt. medförde ett vänligt afslag, då en inblandning syntes olämplig. I en depesch af d. 11 Okt. uttalade Granville för Lyons, att det var regeringens tanke, att Pavrees hårdnackade påstående, det man icke måtte afstå en fotsbredd land, varit ett stort hinder för freden. Nordamerika hade förut uttalat samma åsigt. Angående förmedlingsförsöken skrifver Granville d. 16 Okt. till det engelska sändebudet i Petersburg, att han hade orsak att tro, det fransmännen skulle antaga ett fredsförslag på en basis af Strasbourgs och Metz afträdande. Ilan skulle i hemlighet förfråga sig hos (iortschakoffl, huruvida Ryssland och England kunde blifva eniga om fredsvilkoren. I händelse af ett jakande svar, skulle han vidare fråga om det vore möjligt, att England och Ryssland fortfarande kunde förhålla sig neutrala. Paris belägring hindrade att man gjorde framställningar hos den preussiska konungen. — Gortschakoff betviflade nyttan häraf och fruktade för fransmännens hårdnackenhet. Burnsides billiga vilkor voro just förkastade, då Thiers i Versailles afbröt underhandlingarne om Paris proviantering. — I Grannillees depesch af d. 12 Nov. betecknas begge parternas fordringar säsom gående tillytterlighet; en kompromiss hade emellertid varit möjlig. Bernstorff hade af Bismarck fått instruktioner att meddela Granville, att Bismarck trots afbrytandet af de direkta underhandlingarne i Versailles var böjd för att atsluta ett vapenstillestånd, om den provisoriska regeringen på allvar önskade det. Han var beredd på att bevilja sammankallandet af en nationalförsamling, dock sälunda, att det tilläts att företaga val, utan att det medgafs något vapenstillestånd. Bernstorff förklarade, att direkta underbandlingar skulle vara fördelaktigare. Granville var högst förundrad öfver den tyska retligheten med hänseende till en annan makts vänskapliga sträfvanden. — Bernstorff svarade derpå, att det icke var någon retlighet, men att fransmännen uppmuntrades af inblandandet från de neutralas sida och deraf blefvo än mer hårdnackade. — Granville svarar i en depesch till Odo Russell af d. 9 Jan. på Bernstorffs fråga, att han tror, att förutsättningen om att Paris fall skulle betraktas som ett slut på kriget var oberättigadt, hvarpå han tilllade som Lyons åsigt, att Tyskland icke var istånd till att sluta kriget på de af detsamma uppställda vilkoren och att det skulle komma att ångra sin härdnackenhet. Tillbakavisandet at den vänskapliga förmedlingen sörtjenade att tadlas. — Granville säger i en depesch af d. 20 Jan, att huru mycket han än måste gifva Frankrikes hjeltemodiga försvar och dess patriotiska samverkan vid försvarsvalet sitt erkannande, måste han likväl afslå ett osficielt erkännande af franska republiken från regeringens sida, emedan en sådan skulle ge stöd åt den förmodan, att England specielt gynnade en bestämd regeringsform.