Göteborgsposten – 17 februari 1871, sida 3

Familjen Orlöans. Älldenstund utsigterna för on bonapartisk restauration i Frankrike nu äro så ringa, att de tillsvidare icke kunna tagas i betraktande, är det sannolikt, att den monarkiskt sinnade majoriteten inom nationalsörsamlingen skall vända sina blickar åt ett annat håll: neml. åt den konungafamilj, hvars medlemmar nu i mer än 20 är lefvat i landsflykt på andra sidan Kanalen, men hvilken aldrig uppgifvit tanken på att återvända till Frankrike och som alltsedan Maj månad 1870 — då den fria författningen infördes och en allmän amnesti utsärdades, hvilken ej ens uteslöt sådana män som Pyat och Ledru Rollin — gjort det ena försöket efter det andra, för att kunna återvända till sitt fädernesland. I Juni månad 1870 framkom orlöanisten Keratry inom lagstiftande församlingen med ett förslag om tillåtelse för den fördrifna konungafamiljen att återvända, men det tillbakavisades af kammaren. Så fort kriget var förklaradt (d. 16 Juli 1870), hette det genast, att de orlan-ka prinsarne erbjudit sin tjenst, men att kejsar Napoleon afslagit deras anbud. D. 11 Augusti (11 dagar efter den kejserliga armöns nederlag vid Woerth och Spicheren) telegraferades det från Bryssel: Samtliga orlöanska prinsarne ha anländt hit. De köllo samiljeråd i Bryssel och skickade nya anbållanden till kejsaren om att bli upptagna i den franska armån, men förgäfves. Så fort den kejserliga regeringen störtats och republiken utropats, begäfvo sig tvenne af de orläanska prinsarno skyndsamligen till Paris, för att erbjuda republiken sin tjenst, men general Trochu, till hvilken de närmast vände sig, rådde dem att ofördröjligen lemna Paris, emedan befolkningen var afgjordt stämd emot hvarje monarkisk restauration, Under republikens olyckliga kamp mot tyskarne i Januari månad d. å., upprepade prinsen af Joinville försöket att ställa sig i de stridandes leder, men blef på Gambettas befallning förd till S:t Malo och derifrån till England. Först vapenstilleståndet d. 28 Jan. och valen till den grundlagstiftande församlingen d. 8 Febr. läto skymta en utsigt till, att familjen Orlåans skulle komma att åter spela en roll i Frankrikes historia. Det kan under närvarande förhållanden ej vara fråga om, att en monarkisk restauration skall komwa att genast bli genomförd i Frankrike; men möjligheten dertill finnes och den bör icke lemnas ur sigte. Vi tro derför, att några i korthet affattade notiser efter en utländsk tidning om medlemmarne af den fördrifna bourbonska och orltanska konungafamiljen icke skola vara utan intresse. De franska Bourbonerna förete ingen svårighet för den genealogiska granskningen. Den sist regerande Bourbonen i Frankrike var Carl X (född 1757, död 1836), en sonson till Ludvig XV och broder tll konungarne Ludvig XVI och Ludvig XVIII. Tills tronbestigningen bar han titeln grefve af Artois. Han gifte sig år 1773 med Maria Theresia af Savoyen, med hvilken han hade tvenne söner, hertigarne af Angoulcme och Berry. Biograferna skildra Carl X som en ifrig vän af presterskapet, men såsom en ännu ifrigaro jägare. Att Carl X besteg sina fäders tron, på hvilken han endast njöt ringa glädje, att han i det farligaste ögonblicket begick den oförsigtigheten att insätta reaktionsministeren Pohbgnac — ifrån d. 27:de till d. 29:de Juli 1830 — såg hela sin konungsliga herrlighet störta samman, det är allom bekant. Hans äldste son, hertigen af Angouleme (född 1775, död 1844) förmälde sig 1799 med sin kusin Maria Theresia, en dotter till Ludvig XVI, hvilken man på grund af hennes tillgifvenhet för Ludvig XVIII kallat den moderna Antigone. Äktenskapet var barnlöst. Redan år 1830 hade Angouleme öfverlåtit sina artsrättighe er på sin yngre broders son, hertigen af Bordeaux,