Göteborgsposten – 17 februari 1871, sida 1

— Liden är ogynnsam, anmärkte Potter. De lutade alla itre sina hufvuden mot hvarandra och åtskilliga planer diskuterades. Grotait allena var tyst och tveksam. Denne Grotait var den mest fanastiske af alla fyra, och i likhet med alla fanatici var han i stånd att begå stora grymheter; men hans grymheter lågo i hans hufvud snarare än i hans hjerta. Då det ej var fråga om yrkessaker var han, ehuru fåfäng och framfusig, munter och tillochmed hjertlig till sin natur. Äfven i rena yrkesfrågor visade han ibland, såsom mera intelligent än sina Kamrater, en viss humanitet. Så var förhållandet äfven i detta fall. — Jag är litet villrådig, sade han. Det är ej ofta jag tvekar då det är fråga om skråangelägenheter; men de personer vi hittills haft att göra med ha varit råa smeder, som skulle ha skadat oss om vi ej begagnat sådana medel att de blifvit urståndsatta dertill. Men denne Little är en hygglig och beskedlig yngling. Då ingen annan än vi känner till förhållandet, vore det kanske så godt att tillsluta ögonen. Min sagesman är ej handtverkare. De andra tre betraktade saken ur mer personlig synpunkt. Little öfverlistade dem, underkastade sig ej deras vilja. De ansågo derföre ingenting annat vara att göra än hejda honom med våld eller list. Under det de suto der hviskande och med sina hufvuden slutna nära tillsammans, hördes en välljudande röst tilltala värdshusflickan och kort derefter inträdde i rummet just den person som var föremål för öfverläggningen — Henry Little sjelf,