En dag utanför Paris. (Korresp. till Neue frie Presse). Versailles d. 31 Jan. Huru har icke tillståndet utanför Paris förändrats sedan ett par dagar, sedan den egendomliga blandningen af kapitulering och vapenstillestånd blef bekant! Man såg här i Versailles och i de kringliggande städerna och byarne under hela belägringen endast försvinnande få qvinnor. Fastän så få krigshinder som möjligt lades i vägen särskildt för Versaillerboerna, fastän man behandlade dem med glacchandskar, så kröpo de likväl gerna in i sina hus, likasom räfven i sin kula. Tillochmed de glänsande militärskådespel, som Versailles efter nära hundraårig paus åter bevittnat sedan Oktober, kunde icke locka ut Versaillerboerna. Men det blef ej väl bekant: Paris har afslutat ett tre veckors vapenstillestånd och har den största lust att afsluta en evig fred — Paris erhåller åter mat och dryck och tidningar och bref — äfven härvarande postkontor emottager bref till Paris... förrän man öfverallt härstädes fick se franskt lif, rörelse, rörlighet och många insjunkna anleten med ett vårsken af hopp och uppvaknande lefnadslust samt här och der tillochmed ett leende. Vår tyska relaispost vid Avenue de Paris, hvilken redan i flera dagar emottagit franska bref, var i går och i dag formligen belagrad af många hundrade messieurs, mesdames, mesdemoiselles, garcons, gamins, domestiques o. s. v. De fylde förstugan, trappan och stodo i tät klunga längt ut på gatan, hvardera med minst ett halft dussin bref till Paris och i hvarje mun ätminstone två dussin frågor till postexpeditören: Komma mina bref också säkert fram? När? Få vi hemta svar här? Får jag lägga ett litet kaninlår i brefvet? åtminstone några biscuits: — O mon Dieu, Monsieur, vous etes cruel! Och dertill detta parlerande, gestikulerande, gratulerande, excuserande, komplimenterando på gatan! I sanning, fransmännen äro ännu icke utdöda! Jag gick avenyen utför och genom den port, som Jules Favre under de sista dagarne så otta passerat, genom Viraflay, Chaville, Sevres på vagen till Paris, i afsigt att gå så långt, jag kunde komma. Äfven här på alla vägar och stigar fransmän och fransyskor, unga och gamla, vackra och fula, nyktra och druckna, de flesta med små paketer under armen och byttor på ryggen. De uppsökte sina öfvergifna boningar. Men jag befarar, att de ej baft skäl att glädja sig derötver, då de något närmare sett sig omkring derinne. Tyska soldater bo, koka, elda, sofva, dricka sedan mer än fyra månader i dessa boningar, och mången stol, bord, fönsterkarm, skåp, ja, månget piano har under de kalla dagarne strukit med in i ugnen. I Sörres, till höger om bron på hvilken parlamentärflaggan svajat så ofta, och på en längs Seinen löpande väg, som alltsedan slentligheternas början måst öfvergifvas af samtliga innevånarne och endast besöktes af djersva patruller, men efter vapenstilleståndet besatts och bebos at våra framskjutna förposter, träffade jag utanför ett stort och ståtligt hus med en målarcatelier ett äldre äkta par. Frun hade ett bylte under armen, han ett målarechatull i hand. Monsieur och madame tycktes vara mer än rådlösa. De hyste uppenbarligen alltför stor respekt för de förbigående soldaterna, för att tilltala dem. Då Monsieur såg mig, en civilist, nalkas, tog han mod till sig, och madame stötte honom uppmuntrande i sidan. Har bad mig hjelpa dem. Han var målare och egde detta hus; men nu hade några tyska soldater inqrarterat sig der och sade att det var deras hus. Jag parlamenterade med de objudna gästerna, och paret fick inträde. — Men hvar haen j varit hela tiden, monsieur? frågade jag henom vid afskedet. — -på landet ! svarade han hemlighetsfullt hviskande. — På landet! på landet! så svara mig alla de invandrare, som jag mött. 4På landet! säga alla handlande, bagare, slagtare. apotekare som under dessa dagar i Chaville och Såvres åter öppnat sina batiker och till en del redan åter fylit dem ur hemliga och dolda kallrar. På landet! hvisslar gaminen, som kommer glappande i sina träskor, med en kanin på hvardera armen — på landet! nickar den rodnande mön bakom den snabbt fördragna gardinen... Men hvar är detta land — denna by, detta landtstället? Jag har vandrat omkring hela Paris och har öfverallt endast blifvit varse tomma öde hus och villor. Jag tror, att detta fland bör till största delen sökas i de vidsträckta skogarne, i ofta milslånga jordhålor eller stenbrott. Vid Sevres-bron måste jag vaända :om, emedan väragförposter här upphöra. Der bortom ligger ett bredt neutralt jordbälte rundtomkring Paris. Vid vallgördeln börja de franska förposterna. Men jag hoppas snart erhålla tillåtelse att göra en liten promenadtur in till Paris,