Från Paris. En redaktör till parisertidningen ?Gaulois, hvilken anländt till Bryssel, meddelar följande från Paris: Inställandet af ffientligheterna, som man redan aftonen förut hade sig bekant, begynte om natten på slaget 12. Elden från våra och preussarnes batterier inställdes plötsligt. En djup tystnad följde nu på de sista veckornas fruktansvärda dän. Befolkningen trodde helt enkelt på en vapenhvila, men icke på en kapitulation, om hvilken man icke rädfrågat sig med den. Bittida på morgonen begäfvo sig innevåänarne från Grenelle. Montrouge, förstaden S:t Jagues etc., hvilka blifvit forjagade derifrån af granatregnet, ånyo tillbaka till sina boningar, för att konstatera de uppkomna skadorna. Bombardementet hade icke ödelagt så mycket som man fruktat. Några hus voro mycket förstörda, omkring 200 lätt skadade och 300 personer dödade och sårade. Man hade vant sig vid bombernas hvinande och hade svårt att afhälla de nysikna, mest bestående af qvinnor och barn, från att åskåda de nedfallande bomberna. Saint Denis, Pierretitte, Sarcelles Vitry, Saiut Cloud, hvilket icke mer existerar, Le Bourget erbjuda en förfärlig anblick. Men Paris hade andra öden att utstå. Det svarta brödet, blandadt med ris och hafre, utdelades i otillracklig mängd; hästköttet, 25 å 30 grammers pr dag, utdelades 2 gånger i veckan och man var ofta nödsakad att vänta till och med 4 timmar på gatan i djupaste smuts och förfärlig köld för att få sin ration. Bränsle fattades helt och hållet. Gammalt trävirke, till hälften ruttet, såldes till 5 fres för 100 66. Vanligen var det ännu dyrare. En råtta kostade från 75 cent ända till 13 fres och ett skålpund hundkött 2 a 3 fres. Grönsaker stodo icke att finna. Dödligheten ökade sig till 4500 personer i veckan (under den sista veckan i Januri dogo öfver 6000 personer). Regeringen erkände lifsmedlens aftagande och tillkännagaf på samma gång, att frågan em diplomatiska underhandlingar redan var å bane. Under min pinsamma och sorgliga resa i Nordepartementet kunde jag förstå omöjligheten att fortsätta striden; men Paris visste icke hvad som föregick i Frankrike. Konventionen undertecknades ändtligen. Armen, med undantag af en division, återkom afväpnad och krigsfången till Paris och öfverlemnade våra fästen till fienden. Det unga manskapet, som under 5 månaders tid legat derinom, kunde icke nog dölja sin tillfredsställelse och mängden hånade och öfveröste det med skymford. Provianteringen hade ännu icke begynnt Onsdags middag. Det var strängt förbjudet för vagnar och fotvandrare att begifva sig till staden. I Saint Denis fanns dock öfverflöd på lifsmedel. Ilvetebröd, ox-, hammeloch kalfkött, höns, ja allting, som vi numera blott kände till namnet. blef snart synligt i butikerna, Staden var fylld af