sina frågor som om han ej haft någon personlig nyfikenhet utan blott uträttat ett uppdrag. Mr Ransome fästade föga vigt vid detta samtal, men använde de medel som stodo honom till buds för att få reda på Littles bostad. Han gjerde det ej precist derföre att mr Coventry bedt honom derom, utan emedan han, sedan hans uppmärksamhet helt oväntadt blifvit riktad åt detta håll, kände en önskan att tala med Little för egen räkning. Mr Coventry begaf sig direkte till ÅSmedens Vapen, men han gick utan brådska. Han utkämpade en inre strid under vägen; svartsjuka och raseri drofso honom framåt, heder och tacksamhet höllo honom tillbaka. Ilan bedrog sig sjelf med den föreställningen att miss Carden varit den första att bryta det gifna löftet, alldenstund hon invigt Jael Dence i Littles hemlighet, och att man sökte öfverlista och bedraga honom sjelf; en alltför sträng hederskänsla skulle ej vara på sitt ställe under sådana förhällanden. Slutligen kom han till den öfvertygelsen att det var hans skyldighet att rädda miss Carden från en förnedrande förbindelse. Han gick in i värdshussslen i ÅSmedens Vapen och begärde ett glas konjak och vatten samt bad att få tala med mr Grotait enskildt. Mr Grotait kom in. — Sitt ner, mr Grotait. Vill ni förtära något? — Ett glas öl, om ni så vill, sir. sem ON