Göteborgsposten – 15 februari 1871, sida 2

— — — Alltsammens är bara lögnhistorier, sade George. Den gamla kyrkan är svart som min hatt. — Jag troddo just det, sade mr Raby. Grace gick kort derefter upp i sitt sofrum och Jael kom till henne. Miss Carden var vid mycket glädtig sinnesstämning och Jael betraktade henne med förvåning och nyfikenhet. — Ser ni, miss, sade Jacl, att skatan bebådade olycka. Ack, den stygga fogeln! Skatan var den enda fogel som ej ville gå in i arken med Noak och hans folk. — Verkligen! Det visste jag ej förut. , — Så var det miss, och jag vet äfven orsaken. En mycket gammal qvinna har sagt mig det. — Hon måste verkligen ha varit mycket gammal för att ha reda på sådana förhållanden. Nåväl, hvad var orsaken? — Jo, ekatan tyckte bättro om att sitta på taket af arken och skratta åt den drunknande verlden; det var orsaken. Och närhelst nu en skata flyger tvärsöfver vägen, rå bör ni vända om, annars träffas ni af någon olycka. — Jag bryr mig hvarken om era skator eller era Gabrielshundar. Alltsammans har ju slutats mycket lyckligt i dag. Hvad är det väl som händt? Jag har varit i fara! Nåväl, är jag väl den första? Jag har haft ett äfventyr! Ännu bättre. Dessutom har jag funnit huru många goda hjertan som finnas i verlden, ert bland undra. Afbryt mig nu ej utan lyssna till vishetens ord. Omvexande förströelser äro en välsignelse. Unga flickor behöfva slådana mer än någon, Hälkten af alla de dårskaper vi